barfotajuni

Det finns saker jag lätt fastnar för. En av dem Instagram.

Det svider inom mig för att det är så skönt att veta att det är lov i en hel vecka. Idag har jag njutit av att inte göra någonting. Burrat in tankarna i en njutvärd bok och legat och snyftat och gråtit för någon annans bekymmer. Som en tröst för mina egna. Som en tillåtelse, en förklaring.

Glömt har jag gjort, hur fint det är att läsa. Eller blivit upplyst snarare. Det är ganska skönt att vara inne i något, så är det med allt. Jag är periodare i det mesta, har en förmåga att suga ut varenda droppeav allt jag tar mig ann. Vrider ur trasan ända tills den nästan är torr, sedan ger jag den ett öda ett ruttna bort. Börjar istället krama ut en ny trasa.

Min nya trasa är Instagram, om ni fattar vad jag menar...

Eller att läsa kanske.

Ibland känns det som att tankarna tar slut, som att det inte finns något mer att tänka på. Samtidigt surrar de omkring i hjärnan som rastlösa bin, ivriga att få stick in gadden i hjärnans skrynkliga väggar. Plötsligt hugger de till och vägrar släppa taget. De sitter där och påminner. Påminner om att tankarna är slut, påminner om att jag ligger i sängen och inte kan somna, påminner om tomheten, påminner om allt runt omkring och påminner om meningslösheten. Den bittra, ensamma meningslösheten i att ligga vaken, utan tankar i huvudet och inte kunna somna.
Det gör det samma, inget spelar roll ändå. Inga bekymmer stör längre när man har ett efterlängtat lov framför sig att ta igen den förlorade sömnen. Som att komma ikapp, springa före i ledet så att det inte gör något om man ramlar tillbaka igen.

Snart kliver jag ut i regnstorm och promenerar hela vägen till skolan. Ser inte fram emot detta.