barfotajuni

Den kollektiva tröttheten har lagt sig som ett täcke över januarimörkret. Den har brett ut sig på ögonlocken, på axlarna och på TV:n. Den tränger sig igenom dimman och fastnar inte i spindelnäten. Den svävar i vardagsrummet på kvällen och tynger ner alla ögonlock på dagen. Den susar i öronen som havet gör i snäckorna. Men det är inte havet vi hör utan den diffusa melankolin i allt som är mittemellan. Allt som är lagom och varken eller. 

Men vi skyller på vädret. Säger att tröttheten beror på mörkret, att vi har D-vitaminbrist och förkylning. Vi ger vädret skulden för det vi inte orkar förklara. Vi säger att den sena ankomsten beror på bussen som inte kom fram på grund av snön. Vi får vår frånvaron struken från registret, för ingen kan väll hjälpa att bussen inte kom? Nej ingen kan påverka vädret. Så vi skyller på vädret. Oförmågan till koncentration är den regniga fönsterrutans fel. Smattret och den suddiga utsikten minskar skärpan så alla de raka konturerna blir till vågår. Vi skyller på vädret för att vi inte kan se vad som står på den vita tavlan eller lösa morgontidningens sudoku. 

 

 

Vi besvarar frågor med vädret också. För vädret är alltid ett säkert kort att använda för att slippa undan jobbiga djup och dalar i vardagens ytlighet. Hur har ditt jullov varit? Regnigt, snöigt, slaskigt och kallt på samma gång. För vädret beskriver också den motstridiga dubbelheten inombords på pricken. Men det är ingen som behöver veta det, nej nej. Vädret är en lina där smärtan kan hängas upp och vingla lätt i lugn och ro. Vi låter allt som gör ont balansera fram på det alltid godkända samtalsämnet.

Men vi går ju mot ljusa tider nu, säger de. Om vi bara tänker positivt och fokuserar på ljuset istället för mörkret så känns det inte lika tungt. Trots att vi varje dag missar den lilla ljusstrimma som orkar tränga sig genom molnen medan vi andas den torra klassrumsluften, kan vi i all fall föreställa oss ljuset som sköljer gatorna där ute på andra sidan av den fördragna gardinen. Vi måste kämpa emot tyngdkraften som drar ögonlocken nedåt. Kämpa emot bruset i öronen och låtas att det är havet vi hör. Snart kan vi bada i havet igen. Snart är mörkret och smärtan borta.

 

Men innerst inne vet vi. Vi vet att mörkret kommer tillbaka nästa år igen. Där innerst inne någonstans skiner vetenskapen som en liten ljuslåga av ångest. Där inne kommer mörkret fortsätta skina med sin närvaro. För hur mycket vi än skruvar upp ljuset går det inte att förinta mörkret. Men vi ju kan alltid skylla på vädret.

 

Idag:
Att skruva ner oväsendet från omvärlden genom att skruva upp Guns n Roses i hörlurarna.
Att läsa Franz Kafka och känna mig som en enorm skalbagge.
Att hata tyska mer än någonsin.
Att älska knästrumpor mer än någonsin (att dra upp över låren som ett försök att lindra den genomträngande kylan på vägen till och från skolan).
Att ha en stark känsla av att ögonen kommer tappa fästet i ögongloberna och trilla ut vilken sekund som helst (huvudvärk).
Att känna en underliggande ton av total vilsenhet på grund av det nya schema (liksom det allmänna tillståndet i livet)
(Att överanvända parenteser)

"One morning, as Gregor Samsa was waking up from anxious dreams, he discovered that in his bed he had been changed into a monstrous verminous bug."  Franz Kafka

 

 

Januari

Tankarna är ju värst. Och tröttheten. De finns alltid och går inte att ta bort. De biter. Gnager. Äter. Dröjer sig kvar. Tankarna slåss och människor slåss med tröttheten. En ständig boxningsmatch. Samtidigt är de det enda som finns kvar när allt annat är borta. Precis innan man somnar. 

    Vad tänker man på när tankarna är slut? Vad känner man när känslorna är bedövade? Vad gråter man för när det inte finns något att vara ledsen över? 

    När allt är ganska bra. När det blåser och stormar inuti, men känslorna har trots orkanen lyckats hittat ett ställe där det är lä. Ett vakuum som bara gör ont. Men inget är varken bra eller dåligt. Bara måttligt. Ihåligt. Tomt tomt tomt. 

 

Februari

När allt det som byggts upp utanpå och bildat en bokpärm med färgglad utsida, plötsligt inte längre fungerar som det brukar, då återstår bara en liten naken prick av den man är. Vem är det? 

 

Mars 

Det var bara en paus. En liten paus som tog slut. 

    När känslor är som det svenska sommarvädret. Helt oförutsägbart. Ibland grått och dystert, men med några solglimtar då och då. Ibland varmt och soligt, men med lite duggregn då och då. En fasad med ett dukat bord utomhus i trädgården på midsommar, trots att meteorologen på svt sa att det skulle bli regn. Ignoransen mot den dåliga väderleksrapporten straffar sig när den gråa himlen plötsligt brister. Fort fort in med jordgubbarna, grädden, den svenska flaggan, sillen, potatisen och allt porslin. Regnet är ett faktum och går inte att ignorera.

 

April 

Ensamhet är det bästa att ha och det svåraste att känna.

    Vill bara att någon ska sätta på ett plåster. Som när man var barn. Kanske med någon disneyfigur på. Kanske färgglatt och glittrigt. 

 

Maj 

Först: Tar till något drastiskt. Skönt. Nu går det bra igen. Nu fungerar allt. En färgglad bokpärm. 

Sedan: Var är jag på väg? OJDÅ. Det var oväntat. Nej egentligen ganska väntat. Med ändå en högljudd duns när det stod svart på vitt. Som att man måste se det innan det går att tro på. Sedan då? Blev jag glad eller ledsen? Var är jag på väg?

 

Juni

ÄNTLIGEN kunna slappna av på riktigt. 

 

Juli

Ungefär: Att simma runt uppe på ytan och undvika att sticka ner fötterna i det kalla vattnet nere vid botten. (Och trivas med det)

 

Augusti 

Ungefär: Att simma ända ner till botten och stanna där. (Och trivas där)

 

September 

Måla, promenera långa sträckor i skogen, upptäcka ny (väldigt gammal) musik, kunna andas, inte kunna plugga, kunna känna, inte kunna höra. 

    Oj jag har en visst form (?!) 

    Prata, prata, prata. (tack för alla samtal)

 

Oktober 

Men hur är det egentligen?

(Det är såhär att jag bara vill spy. Vända magen ut och in så revbenen hamnar på utsidan. Skrynkla ihop tarmarna till en boll och kasta den till alla lejonen på savannen. Överlämna lårbenen till vildhundarna i skogen, de med vassa tänder och stora öron. Kräkas upp varenda liten atom som byggt mina celler och format mig till den jag är. Vill försvinna in i pupillens svarta hål och gömma mig i intet till världens hunger har utplånats.)

Det är precis som vanligt. 

Okej. 

Hur är det själv?

Bara bra. 

Okej.

 

November 

– Hur kommer det sig att en del människor verkar vara så nöjda med allting? Måste man det? Vara nöjd? 

– Nej. Om människan hade varit nöjd hade vi fortfarande levt i grottor, ätit köttet rått och aldrig insett att det är ganska smidigt att använda redskap. Eftersom vi aldrig hade känt oss missnöjda, hade vi aldrig heller känt oss riktigt nöjda (det behövs skuggor i bilden för att det ska kunna finnas ljusa punkter). Vi hade varken varit olyckliga eller lyckliga. Bara ständigt vandrat runt i en tjock gröt av likgiltighet.  

– Så du menar att man blir lycklig när man inte är nöjd? Är inte det lite motsägelsefullt eftersom det förutsätter att man just inte är lycklig när man inte är nöjd? Och om man inte borde vara nöjd, hur blir man då lycklig? 

– Nej det kan man inte. För lycka existerar inte. Det är det som är grejen. Två miljoner år av utveckling har gett oss ätstörningar, bröstförstoringar, rakade armhålor, Facebookprofiler som en förskönad bild av verkligheten och ångest över en liten bokstavskombination från A till F som kommer prägla en genom hela livet. Så kanske skulle det vara bättre att vara en grottmänniska. 

  

December 

Du får skylla dig själv. Vi bryr oss inte. 

    Nä, vem orkar egentligen bry sig om någonting när ingenting någonsin leder någonstans? När allting saknar ett slutgiltigt syfte? När tiden ändå rör sig i en rät linje mot oordning och förstörelse? 

    Men jag tänker bli författare, så det spelar ingen roll. 

 

 

(PS. 2012 har varit ett bra år. I alla fall ett viktigt och speciellt år.)