Vad är det som är?

Det är så mycket som är så ologiskt. Så konstigt. Så mycket som lämnar stora frågetecken i huvudet. Alla dessa frågetecken. De äter på mig. Smutsar ner. Rör till allt. Lämnar mig ensam bland omöjliga paradoxer. Vilsen i en skog fylld av återvändsgränder. 

    Jag förstår inte. 

    Åh. 

    Musik, till exempel. Vad är det? Varför passar vissa toner ihop och andra inte? Finns musik oberoende av människan? Var kommer i så fall alla regler från? Musik är fyllt av regler, fyllt av logik och ordning. Allt denna ordning skapar oordning i mitt huvud. För hur kan den bara finnas? Vem uppfann musikens regler? 

    Ännu mer konstigt blir det när man blandar in poesi i musiken, då det leder till två nya frågeställningar. För det första, varför blandar man musik med just poesi? Varför är ingen som sjunger tidningsartiklar eller romaner? Jo det är klart att man skulle tänka sig att det inte skulle fungera, i alla fall inte bli så lyckat då prosa inte skulle gå ihop med musikens versmått, rytm och just all logik. Det är bara det att detta leder till nästa frågeställning: vad är poesi? Vad är det med poesin som gör att den fungerar så bra ihop med musik? Detta är ännu svårare att besvara än frågan om vad musik är eftersom poesi saknar musikens logik och regler. Är inte poängen med poesin att den är fri från regler? Hur kan man då sjunga poesi om den saknar just reglerna, som bygger musiken?

    Om poesi är fritt från regler, logik och ordning, betyder det då att poesin egentligen inte finns? Kanske är det så att poesi bara är. Poesi kan omöjligt existera oberoende av människan, men hur kan man uppfinna något som egentligen inte finns? 

    Lite lättare blir det om jag lyssnar på klassik musik och struntar i poesin. Det är bara det att jag gillar poesi. Varför? Varför gillar jag poesi? Det är också en högst irriterande fråga som gnager på mig och blockerar själva njutningen i själva poesin. 

    Hur läser man poesi? Borde jag låta intellektet eller känslorna styra? Borde jag fokusera på att se genom metaforerna och hitta det underliggande budskapet? Eller borde jag sluta tänka och bara fokusera på att känna alla känslor som poesin väcker? Kanske är lösningen ett mellanting, låta intellektet och känslorna smälta ihop så all logik hamnar mitt i det känslosamma. Men hur gör man det? 

    Krävs det att man bortser från alla frågetecken för att kunna uppskatta något över huvud taget? 

    Att man låter allting som är bara få vara. 

    Om de ändå vore så enkelt. 

 

 
Varför gillar jag detta? Eller, gillar jag verkligen detta? Vad är det i så fall jag gillar? 
 

Dubbelhet

Vintern är som bäst när den är iskall och kristallklar. När snöflingorna sticker som tusen nålar mot huden. När kylan gör ont. Snön är så kall och sylvass att höstens ruttenhet skyms. De bruna löven blir till vita glittrande kristaller som reflekterar solens ljus. Frosten skruvar upp skärpan och lyser upp den annars dimmiga vägen. 

 

Logik. Det är kallt på vintern. Det är som det ska. 

 

Men vad händer när det börjar regna? När flera tusen små droppar invaderar fönsterrutan och lägger sig som en hinna mellan det som finns utanför och det som finns inombords. Så suddigt och oskarpt. 

 

Ska jag sakna den iskalla vintern eller längta efter en varm sommar? Hur ska jag kunna bestämma mig i vinterns oklarhet? När vädret inte stämmer överens med hur det borde vara. När allt är dubbelt. 

 

Sommaren är som bäst när den är varm och ljus. När himlen är blå och molen är vita. När solen värmer i takt med vinden som kyler. 

 

Men vad händer då när det blir för varmt för att andas, för kvavt för att känna och för dimmigt för att se? När det enda som hörs är åskans onda muller och regnets retsamma smattrande. När himlen och molen smälter ihop till ett grått hav av tomhet. 

 

När allt är dubbelt.

 


3 · 7 = 21 <=> 7 · 3 = 21

 
Sitter och funderar på om jag har målat en mun med ett öga inuti eller ett öga med en mun runt om. Kan inte riktigt bestämma mig. Och det är väll det som är grejen. Att allt inte behöver vara så tydligt åt ena eller andra hållet. Det behöver inte finnas varken rätt eller fel. Allt är ändå både och samtidigt. 
 
Lite som att sju gånger tre och tre gånger sju båda är lika med tjugoett. 
 

Jag tänker vara barn i hela mitt liv

 
”Alla barn är konstnärer, svårigheten ligger i att förbli barn som vuxen” sa Picasso.
 
När jag blir vuxen ska jag ska skriva en bok med påhittade karaktärer. Jag ska vara barn i hela mitt liv. Att skriva är som att leka. Man får hitta på hur man vill. Jag hittade en teckning jag hade gjort när jag var fem som föreställde ett tåg. Det var helt snett, rälsen svävade ståendes ovanför marken, vagnarna hade olika färger, himlen var ett sträck längst upp på pappret och inuti tåget satt gestalter som hade hår och kläder som smälte ihop. Det såg inte alls verkligt ut, men det var min bild av ett tåg. Så såg det ut för mig. Sendan blev jag äldre och målade för att efterlikna verkligheten. Jag blev rädd för att misslyckas. Rädd för vad alla andra tycker. Rädd för att göra fel. 

 

Men nu bryr jag mig inte. 

 

Om jag vill svara att 5+5 = någonstans mellan 7 och 12, så kan jag göra det. Om jag vill gå ut med orakade ben, så kan jag göra det. Om jag vill måla en gubbe med ett hål i huvudet, så kan jag göra det. Om jag vill färga håret rött med hennafärg, så kan jag göra det.

 
 

Det enda jag är rädd för nu är att bli rädd. Att bli rädd för att skapa så kreativiteten dör ut. Att hamna i en vilsen ovisshet med en hinna framför ögonen. En hinna som filtrerar allt ljus och gör världen suddig och oskarp. En hinna som gör varje skratt ihåligt och tomt.

 


Kanter

Vi människor lever i en global låda

Ett universum, en värld, en verklighet

Vi vandrar fram och tillbaka från hörn till hörn, från sida till sida

Orienterar oss genom livet

från dag till dag 

instängda i vår egna ihåliga lycka

Konstnärer är ovanpå lådan

På taket sitter alla målare och poeter

skilda från varann och resten av världen

De sitter på kanten och och dinglar med benen

drömmer om att hoppa ner 

om att dyka över kanten 

om att falla ner i djupet av ett ändlöst hål

 
 

Nej för jag är inte som hon

 

Mitt orangea ritblock

 
Min sömn fungerar inte alls och jag kan inte äta. Jag har ingen energi till träning eller plugg och kan inte förhindra att ögonlocken faller ned på lektionerna. Mitt huvud känns tungt och min kropp känns seg. Jag glömmer att låsa dörren och emellanåt glömmer jag att le.
 
Men i det stora hela är tillvaron alldeles perfekt.
 
Jag har en form. Ett jag
En byrå som jag alltid bär på
Jag kan öppna vilken låda jag vill, när jag vill, var jag vill
Jag kan vara hur jag vill 
som jag vill 
vem jag vill 
i mitt orangea ritblock 
 

The City of the Drawers

Såhär känner jag just nu:
 
“The only difference between me and a madman is I'm not mad.” 
Salvador Dalí 
 
 

Mot en annan riktning

Stigen är ny och ren. Där snurrar jag fram över glittriga stenar, rullar över oplogat grus och flyger genom frisk regnluft.
 
Andas nu, fyll lungorna med luft medan den är frisk.
Känn tomheten i bröstet fyllas ut.
Känn alla droppar på löven och barken mot ansiktets ömtåliga hud. 
 
Som om något är verkligt. Som om himlen är blå. Som om mänskligheten omloppsbana är fängslad i rymdens. Där flyr vi från tomrummet.
 
Blås alla stormar där tiden tagit slut. Fånga min lilla eldslåga och ta den dit allt möts. Ta den dit rök är vackert och låt den aldrig brinna ut. 
 





Försöker måla men det blir inte bara superdåligt.


 

RSS 2.0