Detta inlägg kom som en impuls så jag vet inte vad det var tänkt att handla om

JAG SAKNAR DIG BLOGGEN.

 

Nu är det ett nytt år och kanske att det är tid för mig att börja skriva lite här igen. Jag har velat göra detta länge. Skriva något här på bloggen alltså. Har massa ord och meningar som bubblar inom mig, men jag får dem inte ur mig. Hittar inte takten, rytmen eller formen. Hittar inte en väg in i denna kyliga bloggosfär igen, hittar inte mig själv i detta gigantiska internetlandskap. Vem är jag här? Vem är det som står bakom denna blogg?

 

Det är så mycket lättare att skriva i min dagbok. Där skriver jag varje dag och orden, meningarna, känslorna och intellektet bara samarbetar och för i mig i det magiska tillståndet av total skärpa. Så känns det när jag skrivet i min dagbok. Jag älskar min dagbok. Men jag skulle så gärna vilja skapa samma magi här på bloggen och göra ett litet avtryck i denna kyliga och gigantiska cybervärld. Varför är det så svårt att få ur sig något här?

 

Ibland känns det som att jag uppstår i möten med andra. Som att jag blir den personen som den andra förväntar sig att jag ska vara. Så vem blir jag då om jag inte vet vem den andra personen är eller vilka förväntningar den har på mig? Vem är jag när jag möter vilt främmande människor som lyckats hitta in till min lilla blogg? När jag skriver i min dagbok skriver jag bara till mig själv, vilket gör att jag inte behöver fundera på vem jag är. För jag vet ju vad jag har för förväntningar på mig själv.

 

Eller? Det är inte så himla enkelt det heller. Att veta vem man är alltså (eller "en", om det låter bättre i en feminists öra). I synnerhet inte när man (jag är kluven till det här med "en", men tänkte ha ett eget inlägg om det någon gång) är ensam. Hur kan man ens veta att man existerar när man är ensam? Tänk om man börjar existera endast när den andres blick träffar en? Tänk om man endast finns i den andres huvud?

 

Jag tänker, alltså finns jag. Jag tänker, alltså finns jag. Jag tänker, alltså finns jag.....

 

Vet inte om jag tycker Descartes bevis är som himla bra ändå. Han utgår från att allt ter sig enligt orsak-verkan-principen, vilket allt som vi människor kan uppfatta även gör. Men behöver det verkligen vara så? Tänk om det finns något som vi människor inte kan erfara med hjälp av våra sinnen? En annan dimension där tankar kan existera utan att det finns någon som tänker dem.

 

Hur kom jag in på det här? Jag har en förmåga att sväva iväg, bort från ämnet. Hade dock ingen plan med det här inlägget från början. Men det var skönt att skriva av sig. Jag har verkligen saknat dig min lilla blogg. Och det här med att inte ha en aning om vem man är eller förväntas vara är egentligen ganska kul. Hej hej alla främmande människor som eventuellt läser detta. Inte för att jag tror att så många gör det eller ens vet att min blogg finns, men ändå.

 

 

Puss och kram och hejdå för tillfället. Jag lovar att komma tillbaka hit snart. 

Och glöm inte att krossa patriarkatet!

 

Viktigt

Den här bloggen är inte jag längre.

    Min relation till den här bloggen känns inte sund längre.

    Den här bloggen har blivit motsägelsefull. Det känns svårt att skriva här. 

 

Jag vill ha en blogg som är personlig, men inte en blogg som handlar om att må dåligt. 

    Jag har mått dåligt. 

    Väldigt dåligt. 

    Därför har jag blivit opersonlig. Samtidigt som allt jag skrivit låtit deppigt. 

 

Men nu har jag ändrat riktning. Vill verkligen må bra nu. Vill verkligen inte få någon annan att må dåligt genom att skriva på ett negativt sätt. 

 

Därför slutade jag blogga helt ett tag och bestämde mig för att internet är dumt och att det är ologiskt att dela med sig av sina tankar med andra människor. Men nu har jag insett att just att dela med sig av sina tankar med andra människor är en nödvändighet för att kunna må bra. 

    För att undvika att trassla in sig i sig själv och gå vilse bland sina egna tankegångar. 

 

Kanske kommer jag skaffa en ny blogg som handlar om att må bra. En blogg om feminism, konst och litteratur. Om saker jag tänker på, saker som jag känner är meningsfulla att engagera sig i. En blogg med syftet att göra något bra, för mig själv och för andra. Kanske kommer jag länka den här. 

    Men jag vet inte om jag är redo för det än eller om det verkligen är min grej, det här med att blogga. 

    Kanske kan det räcka att dela med sig av sina tankar med vänner. 

    Och kanske någon gång i framtiden skriver jag en bok. Som oavsett vilket är min dröm att göra. 

 

Återstår att se. 

 

 
 
 

Dödens tystnad

Och jag sa: Hör du vad tyst det blev?

Och du sa: Ja ... Fast så mycket ljud brukade han ju inte ge ifrån sig så man borde märka någon skillnad redan.

Och jag tänkte: Det är så mycket du inte förstår. Jag menade inte den tystnaden. Jag menade tystnaden som kommer inifrån. Tystnaden som sköljer huset med sin tomhet. Tystnaden i det klingande ekot från porslinen. Tystnaden i fönsterrutans vibrerande med vinden. Tystnaden i regnets smattrande mot taket. Tystnaden efter stormen blåst förbi. Tystnaden i underkanten av varje ord. Jag menade inte tystnaden som örat kan definiera, utan tystnaden som känns. Som känns kall längs ryggraden. 


"Ogräs"

 

glitter in their eyes

Jag har haft detta sko-inlägg som utkast sedan i februari, men inte känt att det varit läga att trycka på puplicera. För än nu. Så här är lite skor. 
 

 
I London köpte jag ett par feikade creepers med nitar som jag sprayade med glitterspray, samt ett par plaåtåskor som var på rea fö 20 pund. 
 
 
 
Jag förstår inte hur jag lyckats skaffa så mycket skor. Jag har aldrig varit någon sko-människnan (trodde jag). Det mesta är rea- eller secondhandfynd.
 

We do not eat, flower of creation. We do not eat, eat anything at all.

 

Vad är det som är?

Det är så mycket som är så ologiskt. Så konstigt. Så mycket som lämnar stora frågetecken i huvudet. Alla dessa frågetecken. De äter på mig. Smutsar ner. Rör till allt. Lämnar mig ensam bland omöjliga paradoxer. Vilsen i en skog fylld av återvändsgränder. 

    Jag förstår inte. 

    Åh. 

    Musik, till exempel. Vad är det? Varför passar vissa toner ihop och andra inte? Finns musik oberoende av människan? Var kommer i så fall alla regler från? Musik är fyllt av regler, fyllt av logik och ordning. Allt denna ordning skapar oordning i mitt huvud. För hur kan den bara finnas? Vem uppfann musikens regler? 

    Ännu mer konstigt blir det när man blandar in poesi i musiken, då det leder till två nya frågeställningar. För det första, varför blandar man musik med just poesi? Varför är ingen som sjunger tidningsartiklar eller romaner? Jo det är klart att man skulle tänka sig att det inte skulle fungera, i alla fall inte bli så lyckat då prosa inte skulle gå ihop med musikens versmått, rytm och just all logik. Det är bara det att detta leder till nästa frågeställning: vad är poesi? Vad är det med poesin som gör att den fungerar så bra ihop med musik? Detta är ännu svårare att besvara än frågan om vad musik är eftersom poesi saknar musikens logik och regler. Är inte poängen med poesin att den är fri från regler? Hur kan man då sjunga poesi om den saknar just reglerna, som bygger musiken?

    Om poesi är fritt från regler, logik och ordning, betyder det då att poesin egentligen inte finns? Kanske är det så att poesi bara är. Poesi kan omöjligt existera oberoende av människan, men hur kan man uppfinna något som egentligen inte finns? 

    Lite lättare blir det om jag lyssnar på klassik musik och struntar i poesin. Det är bara det att jag gillar poesi. Varför? Varför gillar jag poesi? Det är också en högst irriterande fråga som gnager på mig och blockerar själva njutningen i själva poesin. 

    Hur läser man poesi? Borde jag låta intellektet eller känslorna styra? Borde jag fokusera på att se genom metaforerna och hitta det underliggande budskapet? Eller borde jag sluta tänka och bara fokusera på att känna alla känslor som poesin väcker? Kanske är lösningen ett mellanting, låta intellektet och känslorna smälta ihop så all logik hamnar mitt i det känslosamma. Men hur gör man det? 

    Krävs det att man bortser från alla frågetecken för att kunna uppskatta något över huvud taget? 

    Att man låter allting som är bara få vara. 

    Om de ändå vore så enkelt. 

 

 
Varför gillar jag detta? Eller, gillar jag verkligen detta? Vad är det i så fall jag gillar? 
 

Som en urkramad disktrasa

Vill du hoppa in i en orkanvind med mig? En storm med röda ögon och tovigt hår. Vill du åka rutschkana på virvelvindens spiralformade utsida med mig? Den som åker ner ner ner. Ner till djupet av ingenting. Vill du blåsa bort med mig? Blåsas ut, blåsas till himlen, som en ljuslåga i en diffus tidsmedvetenhet. Vill du skriva utan ord med mig? Gå bortom bokstäver och grammatik i ett land utan vassa kanter? Vill du dansa barfota på barrskogens stigar med mig? Trampa på vassa barr till fötterna är blodiga på undersidan.

 

Vill du skrika ljudlösa skrik med mig? Jag lovar att ingen hör om du borrar ansikte i kudden. Vill du gråta högljudda tårar med mig? Gråta upp till orkaner, virvelvindar och stormar och snurra upp tillvaron på en tråd så spänd att ingen meteorolog kan förutse väderskiftningarna. Vill hjälpa mig att lugna stormen sedan? Klappa den medhårs på ryggen tills den är en urkramad disktrasa, skrumpen och alldeles matt.

 

Jag undrar hur många droppar man kan krama ur en disktrasa. Jag undrar hur många tårar som får plats i en tårkanal. Jag undrar hur mycket man kan gråta innan tårarna är slut. 

 


The End

 

Dammkorn

Jag önskar att jag var ett dammkorn. Ett dammkorn med så liten massa att jag näst intill kunde sväva. Glidandes på luftpartiklarna skulle jag sakta falla nedåt och landa mjukt och ljudlöst på marken. Jag skulle aldrig behöva vara rädd för någon hård duns. Vinden skulle fånga mig och ta mig till nya platser. Den skulle få blåsa precis vart det vill och jag skulle bara hänga med. Jag skulle rida på stormen, kanske fångad av en virvelvind. Runt runt som en dröm på natten. 


Lögn

 En lögn är en oriktig utsaga som uttalas såsom varande sann, med avsikt att få dem som tar del av utsagan att anta dess riktighet trots att den som uttalar den vet att den är osann. En lögnare är en person som tidigare ljugit eller tenderar att ljuga ofta, även när det inte är nödvändigt.

Wikipedia. 

 

Jag vet inte om jag är en person som mår dåligt, men som låtsas må bra eller om jag är en person som mår bra, men som låtsas må dåligt. I vilket fall är jag en person som ljuger. Jag är en en lögnare eftersom jag ljuger för mig själv.

 


Jeansshorts och platåskor
 
 

Please mind the gap

 
Och så har jag ca två miljoner fler foton från när jag och mamma var i London över lovet som kanske kanske kommer upp någon dag. 
 
(Synns giffarna? Om inte, ha tålamod, det kan ta ett tag innan de funkar..) 

Verklighet

Jag ska till London om en halvtimme och jag har inte packat. 
 
 
 

Evas bok

Har hamnat i någon slags läsmani senaste veckorna. Det var nog ett omedvetet nyårslöfte. Att börja läsa igen. Ta igen allt jag missat medan jag "inte haft tid". Har insett att jag visst har tid till att läsa. Att tiden beror på vad man prioriterar. Har insett hur mycket jag älskar böcker också. 

 

 

Senaste boken jag läste var Evas bok och jag blev alldeles kär Marianne Fredriksson språk. 

Ord som jag bara vill rama in och hänga upp på väggen. Läsa om och om igen. 

Här är några av mina favoritrader:

 

– Min mor menade att den inte är ond som inte kan skilja på ont och gott. Att ondskan bara finns där det goda uppstått. 


    – Det finns bara en Gud, sade mannen och hon kände kylan, visste att han höll på att dra på sig högtidlighetsdräkten. 

    – Javisst, sade hon och skrattade igen. Så kan man ju kalla det. 

    Tänkte: Det är ju sant. Men Gud är bara ett ord som begränsar. Det som är kraften på jorden och i himlen är bortom vårt namngivande. 


Barnets ögon var fulla med vishet, ägde kunskapen. Det var samma blick som flockens människor hade, som mors haft. Han vet som de, tänkte hon. Därför för han med sig ljuset. 

    Hur vet han? 


Men sagorna därhemma har inte mycket att göra, förstås. Sagor byggs av ord. 

    Jag tänker med ord, försöker begripa med ord. Kanske är det därför jag inte förstår. 

    Kanske har orden delat och styckat, hackat upp och skapat skillnader? 

    Kanske ser jag bara skillnader? 

    Kanske är det de vet i det här landet själva sanningen? Har det helheten? Där jag bara har skärvor.


Det var orden, men inte bara. Den väsentliga skillnaden mellan henne och de andra var detta att hon känt sin mor, bundits till en annan människa med starka band – ända från tidiga år.

    Genom det bandet hade hon blivit människa, skild från flockens stora kropp. Ensam. 

    Orden, och tankarna som orden föder, hade varit redskapen. Men bara det. Det avgörande hade varit bandet till morden, kärleken. 


Bygger männen sin värld så här, väljer ord som passar för ändamålet? Och duger inte den ena bilden så är det bara att byta. (...)

    Hon menade att orden var till för att beskriva världen. Men ord kunde brukas till annat också, det förstod hon nu. Ord var kanske mäktiga nog att skapa världen, rent av? Om man tog dem som passade, valde, formade om lite.


 

– Det var du som lockade mig, skrek han. Det är ditt fel alltsammans, din satans hora. Förbannad är du, förbannad. 

    Hon kom också på fötter öppnade munnen för att värja sig mot orättvisan. Då slog han henne över ansiktet med full kraft, hon for runt, föll handlöst, slog sönder knäna mot klippan.  (...)

    Allt blev fel, tänket hon. Nu somnar jag för alltid, den som tror på döden får döden, så var det ju.


Bara för att säga hej

Hej. 
 

Sex armar

 

Kylan är så vass att den sticker i ögonen. 

Andedräkten fryser till på halsduken.  

Lager på lager tröjor gör jackan tajt. 

Tre par stupmor gör skorna för små. 

 

Våren lyser som en liten prick någonstans i en diffus tidsmedvetenhet. 

Vattnet fortsätter att strömma som en påminnelse att simma i rätt riktning. 

Flyta med eller simma motströms? 

 

Men jag fortsätter att måla snöflingor i blocken och låtsas att tiden står still. Känner mig som ett isflak som sjunkit till botten i forsen. Låtsas att jag förstår trots att koncentrationen har gått vilse i dimman. Låtsas att jag har en riktning trots att jag ligger stilla på botten och vilar.

 

Målar snöflingor med sex armar som alla snöflingor har. 


Vi skyller på vädret

Den kollektiva tröttheten har lagt sig som ett täcke över januarimörkret. Den har brett ut sig på ögonlocken, på axlarna och på TV:n. Den tränger sig igenom dimman och fastnar inte i spindelnäten. Den svävar i vardagsrummet på kvällen och tynger ner alla ögonlock på dagen. Den susar i öronen som havet gör i snäckorna. Men det är inte havet vi hör utan den diffusa melankolin i allt som är mittemellan. Allt som är lagom och varken eller. 

 

Men vi skyller på vädret. Säger att tröttheten beror på mörkret, att vi har D-vitaminbrist och förkylning. Vi ger vädret skulden för det vi inte orkar förklara. Vi säger att den sena ankomsten beror på bussen som inte kom fram på grund av snön. Vi får vår frånvaron struken från registret, för ingen kan väll hjälpa att bussen inte kom? Nej ingen kan påverka vädret. Så vi skyller på vädret. Oförmågan till koncentration är den regniga fönsterrutans fel. Smattret och den suddiga utsikten minskar skärpan så alla de raka konturerna blir till vågår. Vi skyller på vädret för att vi inte kan se vad som står på den vita tavlan eller lösa morgontidningens sudoku. 

 

 

Vi besvarar frågor med vädret också. För vädret är alltid ett säkert kort att använda för att slippa undan jobbiga djup och dalar i vardagens ytlighet. Hur har ditt jullov varit? Regnigt, snöigt, slaskigt och kallt på samma gång. För vädret beskriver också den motstridiga dubbelheten inombords på pricken. Men det är ingen som behöver veta det, nej nej. Vädret är en lina där smärtan kan hängas upp och vingla lätt i lugn och ro. Vi låter allt som gör ont balansera fram på det alltid godkända samtalsämnet.

 
 

Men vi går ju mot ljusa tider nu, säger de. Om vi bara tänker positivt och fokuserar på ljuset istället för mörkret så känns det inte lika tungt. Trots att vi varje dag missar den lilla ljusstrimma som orkar tränga sig genom molnen medan vi andas den torra klassrumsluften, kan vi i all fall föreställa oss ljuset som sköljer gatorna där ute på andra sidan av den fördragna gardinen. Vi måste kämpa emot tyngdkraften som drar ögonlocken nedåt. Kämpa emot bruset i öronen och låtas att det är havet vi hör. Snart kan vi bada i havet igen. Snart är mörkret och smärtan borta.

 

Men innerst inne vet vi. Vi vet att mörkret kommer tillbaka nästa år igen. Där innerst inne någonstans skiner vetenskapen som en liten ljuslåga av ångest. Där inne kommer mörkret fortsätta skina med sin närvaro. För hur mycket vi än skruvar upp ljuset går det inte att förinta mörkret. Men vi ju kan alltid skylla på vädret.

 


Måndag

Idag:
Att skruva ner oväsendet från omvärlden genom att skruva upp Guns n Roses i hörlurarna.
Att läsa Franz Kafka och känna mig som en enorm skalbagge.
Att hata tyska mer än någonsin.
Att älska knästrumpor mer än någonsin (att dra upp över låren som ett försök att lindra den genomträngande kylan på vägen till och från skolan).
Att ha en stark känsla av att ögonen kommer tappa fästet i ögongloberna och trilla ut vilken sekund som helst (huvudvärk).
Att känna en underliggande ton av total vilsenhet på grund av det nya schema (liksom det allmänna tillståndet i livet)
(Att överanvända parenteser)

"One morning, as Gregor Samsa was waking up from anxious dreams, he discovered that in his bed he had been changed into a monstrous verminous bug."  Franz Kafka

 


Nu.

Skiftar mellan att gilla det oförutsägbara och att hata det okontrollerbara.


Detta är en konstig årssammanfattning av ett ännu konstigare år

 

Januari

Tankarna är ju värst. Och tröttheten. De finns alltid och går inte att ta bort. De biter. Gnager. Äter. Dröjer sig kvar. Tankarna slåss och människor slåss med tröttheten. En ständig boxningsmatch. Samtidigt är de det enda som finns kvar när allt annat är borta. Precis innan man somnar. 

    Vad tänker man på när tankarna är slut? Vad känner man när känslorna är bedövade? Vad gråter man för när det inte finns något att vara ledsen över? 

    När allt är ganska bra. När det blåser och stormar inuti, men känslorna har trots orkanen lyckats hittat ett ställe där det är lä. Ett vakuum som bara gör ont. Men inget är varken bra eller dåligt. Bara måttligt. Ihåligt. Tomt tomt tomt. 

 

Februari

När allt det som byggts upp utanpå och bildat en bokpärm med färgglad utsida, plötsligt inte längre fungerar som det brukar, då återstår bara en liten naken prick av den man är. Vem är det? 

 

Mars 

Det var bara en paus. En liten paus som tog slut. 

    När känslor är som det svenska sommarvädret. Helt oförutsägbart. Ibland grått och dystert, men med några solglimtar då och då. Ibland varmt och soligt, men med lite duggregn då och då. En fasad med ett dukat bord utomhus i trädgården på midsommar, trots att meteorologen på svt sa att det skulle bli regn. Ignoransen mot den dåliga väderleksrapporten straffar sig när den gråa himlen plötsligt brister. Fort fort in med jordgubbarna, grädden, den svenska flaggan, sillen, potatisen och allt porslin. Regnet är ett faktum och går inte att ignorera.

 

April 

Ensamhet är det bästa att ha och det svåraste att känna.

    Vill bara att någon ska sätta på ett plåster. Som när man var barn. Kanske med någon disneyfigur på. Kanske färgglatt och glittrigt. 

 

Maj 

Först: Tar till något drastiskt. Skönt. Nu går det bra igen. Nu fungerar allt. En färgglad bokpärm. 

Sedan: Var är jag på väg? OJDÅ. Det var oväntat. Nej egentligen ganska väntat. Med ändå en högljudd duns när det stod svart på vitt. Som att man måste se det innan det går att tro på. Sedan då? Blev jag glad eller ledsen? Var är jag på väg?

 

Juni

ÄNTLIGEN kunna slappna av på riktigt. 

 

Juli

Ungefär: Att simma runt uppe på ytan och undvika att sticka ner fötterna i det kalla vattnet nere vid botten. (Och trivas med det)

 

Augusti 

Ungefär: Att simma ända ner till botten och stanna där. (Och trivas där)

 

September 

Måla, promenera långa sträckor i skogen, upptäcka ny (väldigt gammal) musik, kunna andas, inte kunna plugga, kunna känna, inte kunna höra. 

    Oj jag har en visst form (?!) 

    Prata, prata, prata. (tack för alla samtal)

 

Oktober 

Men hur är det egentligen?

(Det är såhär att jag bara vill spy. Vända magen ut och in så revbenen hamnar på utsidan. Skrynkla ihop tarmarna till en boll och kasta den till alla lejonen på savannen. Överlämna lårbenen till vildhundarna i skogen, de med vassa tänder och stora öron. Kräkas upp varenda liten atom som byggt mina celler och format mig till den jag är. Vill försvinna in i pupillens svarta hål och gömma mig i intet till världens hunger har utplånats.)

Det är precis som vanligt. 

Okej. 

Hur är det själv?

Bara bra. 

Okej.

 

November 

– Hur kommer det sig att en del människor verkar vara så nöjda med allting? Måste man det? Vara nöjd? 

– Nej. Om människan hade varit nöjd hade vi fortfarande levt i grottor, ätit köttet rått och aldrig insett att det är ganska smidigt att använda redskap. Eftersom vi aldrig hade känt oss missnöjda, hade vi aldrig heller känt oss riktigt nöjda (det behövs skuggor i bilden för att det ska kunna finnas ljusa punkter). Vi hade varken varit olyckliga eller lyckliga. Bara ständigt vandrat runt i en tjock gröt av likgiltighet.  

– Så du menar att man blir lycklig när man inte är nöjd? Är inte det lite motsägelsefullt eftersom det förutsätter att man just inte är lycklig när man inte är nöjd? Och om man inte borde vara nöjd, hur blir man då lycklig? 

– Nej det kan man inte. För lycka existerar inte. Det är det som är grejen. Två miljoner år av utveckling har gett oss ätstörningar, bröstförstoringar, rakade armhålor, Facebookprofiler som en förskönad bild av verkligheten och ångest över en liten bokstavskombination från A till F som kommer prägla en genom hela livet. Så kanske skulle det vara bättre att vara en grottmänniska. 

  

December 

Du får skylla dig själv. Vi bryr oss inte. 

    Nä, vem orkar egentligen bry sig om någonting när ingenting någonsin leder någonstans? När allting saknar ett slutgiltigt syfte? När tiden ändå rör sig i en rät linje mot oordning och förstörelse? 

    Men jag tänker bli författare, så det spelar ingen roll. 

 

 

(PS. 2012 har varit ett bra år. I alla fall ett viktigt och speciellt år.) 

 


Tur att det fanns en katt i alla fall


Tre meter och ett kravallstaket

bildkälla 
 
 

Idag fyller en av de bästa i hela världen år.

Det är konstigt hur en person man aldrig träffat kan betyda så mycket. 

En person man stått tre meter ifrån. Tre meter och ett kravallstaket. Tre meter och en obeskrivlig lycka. 

 
 
Detta är några favforitstycken i några favoritlåtar (läs och njut): 
 
Free money
I'll buy you a jet plane, baby,
Get you on a higher plane to a jet stream
And take you through the stratosphere
And check out the planets there and then take you down
Deep where it's hot, hot in Arabia, babia, then cool, cold fields of snow
And we'll roll, dream, roll, dream, roll, roll, dream, dream.
 
Goodspeed
Love is a vampire 
Energy of dead 
Love is like a boomerang 
Comin' back again 
On a rack of red leather 
On a rack of skin and sin 
Tell me how to pale 
In adrenaline
 
Land

Then he cries, then he screams, saying
Life is full of pain, I'm cruisin' through my brain
And I fill my nose with snow and go Rimbaud,
Go Rimbaud, go Rimbaud,
And go Johnny go, and do the watusi, oh do the watusi

There's a little place, a place called space
It's a pretty little place, it's across the tracks

 
Space Monkey
That banana-shaped object ain't no banana. 
It's a bright, yellow U.F.O. 
And he's coming to get me. Here I go. 
Up, up, up, up, up, up, up ,up, up ... 
Oh, goodbye mama. I'll never do dishes again. 
Here I go from my body. 
Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Help!
 
Birdland
I am helium raven and this movie is mine,
So he cried out as he stretched the sky,
Pushing it all out like latex cartoon, am I all alone in this generation?
We'll just be dreaming of animation night and day
And won't let up, won't let up and I see them coming in,
Oh, I couldn't hear them before, but I hear 'em now,
It's a radar scope in all silver and all platinum lights
Moving in like black ships, they were moving in, streams of them,
And he put up his hands and he said, “It's me, it's me,
I'll give you my eyes, take me up, oh now please take me up
 
 
 Grattis Patti Smith. 


30/12

 

Istapp

Hon är vass som en istapp
Farligt spetsig
Ett mordvapen
Hon kan döda vem som helst om hon trillar ner i huvudet
Åtminstone lämna ett djupt jack i skallen
Samtidigt är hon så skör och ömtålig
Vem som helst kan bryta av henne på mitten eller krossa henne i tusen bitar mot marken
Istappar smälter under solen
Blir till en pöl på marken i värmen
Istappar lever bara på vintern


Det är inte värt

Tanken hinner ikapp mig. Den jagar mig. 

Spring. 

Nej det går inte att springa iväg från. Det är just det om inte går. För den omringar. Överlistar. 

Det enda som går är att överlista tillbaka. Att förlika sig med den. 

Något utifrån måste spränga bubblan. 

Annars finns den kvar kvar kvar. 

Jagar mig inifrån. 

Spring spring spring 

Iväg 

Bort

Nej det går inte. Det blir inte bättre för det

Det blir bara TOMT. 

Tomt tomt tomt. 

Knuffa mig från kanten. Det är det enda som skulle gå 

Om ödet knuffade ner mig 

Nu 

Eller när det är dags

Kanske är det så. Att allt har en mening i längden. Kanske följer saker en förutbestämd ordning. 

Eller så är är det bara en efterkonstruktion. För att man ska kunna slingra sig undan. Känna mening. 

Känna att ”det är värt” trots allt. 


Vet inte riktigt

Min blogg just nu: 

 

Ett skumt inlägg lite då och då, men för det mesta ett ganska stort tomrum. Ibland några bilder utan förklaring. Ibland en abstrakt text utan relaterade bilder. Jag förstår att folk har tröttnat på att kika in här. Konstigt nog är ändå det några få trogna besökare om dagen. Hej hej på er. 

 

Problemet är inte att jag inte har någon inspiration, utan att jag är osäker på vad som borde publiceras här. 

 

Jag vill inte vara för personlig och jag finner ingen mening i att skriva om min vardag. Detta resulterar i något slags mellanting. En text om något vardagligt där jag väver in alla känslor som finns utan att det är så tydligt vad det egentligen handlar om. 

 

Kanske ska jag fortsätta så. Kanske skriva ännu mer konstigt. Utan bilder, utan förklaring. Lite då och då när jag känner för det. Kanske flera gånger om dagen ibland. Kanske inget på en hel månad ibland. Kanske med dålig grammatik och felstavade ord ibland. Det spelar ingen roll. 

 

Eller så gör jag inte det. Kanske lägger jag ner hela bloggen och fortsätter skriva på mina hemliga ställen som finns lite överallt. 

 

Fortsätter fylla mina dagböcker med handskrivna meningar, tankar och känslor. Fortsätter göra små mobilanteckningar som sätter ord på olika situationer. Fortsätter skriva konstiga dikter långt bak i mina kollegieblock på lektionerna. Fortsätter fly till mitt hemliga dokument på datorn på håltimmarna och låtsas att jag är inne på Facebook som alla andra. 

 

Vet inte. 


Jul

 
Några av de få bilderna jag knäppte på julafton. Det är inte riktigt mig grej att fota vid sådana tillfällen.
 

Dubbelhet

Vintern är som bäst när den är iskall och kristallklar. När snöflingorna sticker som tusen nålar mot huden. När kylan gör ont. Snön är så kall och sylvass att höstens ruttenhet skyms. De bruna löven blir till vita glittrande kristaller som reflekterar solens ljus. Frosten skruvar upp skärpan och lyser upp den annars dimmiga vägen. 

 

Logik. Det är kallt på vintern. Det är som det ska. 

 

Men vad händer när det börjar regna? När flera tusen små droppar invaderar fönsterrutan och lägger sig som en hinna mellan det som finns utanför och det som finns inombords. Så suddigt och oskarpt. 

 

Ska jag sakna den iskalla vintern eller längta efter en varm sommar? Hur ska jag kunna bestämma mig i vinterns oklarhet? När vädret inte stämmer överens med hur det borde vara. När allt är dubbelt. 

 

Sommaren är som bäst när den är varm och ljus. När himlen är blå och molen är vita. När solen värmer i takt med vinden som kyler. 

 

Men vad händer då när det blir för varmt för att andas, för kvavt för att känna och för dimmigt för att se? När det enda som hörs är åskans onda muller och regnets retsamma smattrande. När himlen och molen smälter ihop till ett grått hav av tomhet. 

 

När allt är dubbelt.

 


Riddarna