På kemilektionen

När man sitter och gör alldeles så mycket som är ingenting, känns glädje och lycka ganska ihåligt och tomt. Även fast löven har ändrat färg och ligger döda på marken står tiden ganska stilla. Som när man ruttnar av själva fulheten i allt som är roligt.
Eller när man sitter på kemilektionen och det bränner bakom tinningarna, eller när man skrattar bort hur man mår även om det står på skärman framför sig, eller när man är så djupfryst av stress att man inte orkar röra på fingrarna, eller när man inte fattar vad läraren säger på engelska för att öronen är bedövade från inflytande, eller när man har den där melankoliska orkeslösheten i hela kroppen som gör sekunder till timmar, eller när allas röster ekar i huvudet och studsar okontrollerbart fram och tillbaka mellan vänstra och högra hjärnhalvan, eller när man inte kan sluta gäspa utan att ögonen faller till marken, eller när alla andra pratar om kemi och man sitter och skriver på bloggen.
Då står tiden ganska still, även om den flyger iväg och ut genom fönstret.
Trackback
RSS 2.0