barfotajuni

 

Jag har efter många om och men äntligen fått in bilderna jag tog med engångskameran på yran. Jag har blivit lite förälskad i att fota analogt och det komiska är att jag hittade en oanvänd engångskamera här hemma i bokhyllan för någon vecka sen. Efter lite researching har jag insett att den legat där orörd i nästan tio år. Nu får den följa med mig lite överallt. 

Efter elva timmar tåg var vi äntligen framme.

  Vi bekantade oss med grannarna.

 Vi kollade på Christian Anttila.

 Vi dansade på silent disco.

 Dagarna tillbringade vi i stan, på marknaden och på skivmässan.

 

 Jag slösade massor med pengar på olika tygpåsar, t-shirtar och pins. Det var värt.  

 Thåström var grym.

 Laleh var så himla söt live. 

 

 

Nästa dag åt vi den absolut bästa (och dyraste) frukosten på länge.

 Och jag fick en kram av Bamse.

 Sedan blev jag barnsligt glad när jag stötte på trummisen i Patti Smith Group.

 Och sedan blev jag ännu mer barnsligt glad när jag äntligen fick se Patti Smith live. (Åhhh så himla BÄST!)

 Sedan stötte vi på några Göteborgare som var himla trevliga (och blöta)

 The Hives var så sjukt bra!

 Först stod vi nästan längst fram på Den Svenska Björnstammen och var nära på att bli nedtrampad flera gånger om. Till slut lyckades jag backa.  

 Vi fuldansade i ösregnet till Rebecka och Fiona.

 Tältet var för blött för att sova i, så vi dygnade och värmde oss under filtar.

 Jag var Lilla My en stund.

 Sedan kom gryningen och det var fint.

 På tåget hem med blev jag sjukt deep och satt och skrev dikter på baksidan av tågbiljetten med Patti Smith på bröstet. 

 

 

Jag är tom i hela magen på mat, men min kropp är fylld med något annat. Något som mat inte kan ersätta. Något abstrakt.

 

På tåget hem gömde sig tårarna bakom mina runda solglasögon. Bedövningen som suttit i kroppen enda sen Patti Smith gjort entre på scenen släppte plötsligt och jag insåg att jag befann mig i verkligheten. Jag bara visste helt plötsligt, jag visste att jag var där i verkligheten, på jorden, i rymden, i universum, på marken, i Östersund, i ösregnet.

 

I verkligheten.

 

På tåget genom halva Sverige, bland alla tröd, vid sjön, under himlen, bland solen som glittrade på vattenytan, bakom mina runda solglasögon där tårarna gömde sig för omvärlden, där och då var jag säker på att jag fanns på riktigt. 

 

Jag är säker på att jag finns och säker på att jag lever nu. Mina tankar är inte längre illusioner. 

 

 

 

Så här ser det ut på mitt golv just nu. Japp. 

 

Vill resa. Flyga långt bort, iväg från det vanliga. Bort till något fint ställe och fota ettusenmiljoner bilder. Ettusenmiljoner meloner med jordubbar och grädde. Vill se hav, berg och städer. Vill springa på en sandstrand och bada bland koraller och fiskar. Vill vara omringad av palmer, vandra i en djungel, sedan hitta liten by där ingen kan engelska. Vill vara i en storstad och känna mig minst i hela världen. Vill svettas på ett trångt tåg med en tung väska på ryggen, utan att veta exakt var tåget kommer ta vägen, vad som kommer hända härnäst eller var allt kommer sluta. Bara veta att jag lever.

 

Men å andra sidan vill jag bara vara hemma. Bara gå ut i skogen här bredvid och plocka blåbär i duggregnet. Bara vara. 

 

 

 

 

 

Efter att ha strosat runt på Londons gator är jag nu hemma igen med ett par värkande fötter, 574 foton, massor av nya kläder, creepers (!) och oräkneligt antal nya minnen. Bilder kommer upp här så småningom.