Vad är det som är?
Det är så mycket som är så ologiskt. Så konstigt. Så mycket som lämnar stora frågetecken i huvudet. Alla dessa frågetecken. De äter på mig. Smutsar ner. Rör till allt. Lämnar mig ensam bland omöjliga paradoxer. Vilsen i en skog fylld av återvändsgränder.
Jag förstår inte.
Åh.
Musik, till exempel. Vad är det? Varför passar vissa toner ihop och andra inte? Finns musik oberoende av människan? Var kommer i så fall alla regler från? Musik är fyllt av regler, fyllt av logik och ordning. Allt denna ordning skapar oordning i mitt huvud. För hur kan den bara finnas? Vem uppfann musikens regler?
Ännu mer konstigt blir det när man blandar in poesi i musiken, då det leder till två nya frågeställningar. För det första, varför blandar man musik med just poesi? Varför är ingen som sjunger tidningsartiklar eller romaner? Jo det är klart att man skulle tänka sig att det inte skulle fungera, i alla fall inte bli så lyckat då prosa inte skulle gå ihop med musikens versmått, rytm och just all logik. Det är bara det att detta leder till nästa frågeställning: vad är poesi? Vad är det med poesin som gör att den fungerar så bra ihop med musik? Detta är ännu svårare att besvara än frågan om vad musik är eftersom poesi saknar musikens logik och regler. Är inte poängen med poesin att den är fri från regler? Hur kan man då sjunga poesi om den saknar just reglerna, som bygger musiken?
Om poesi är fritt från regler, logik och ordning, betyder det då att poesin egentligen inte finns? Kanske är det så att poesi bara är. Poesi kan omöjligt existera oberoende av människan, men hur kan man uppfinna något som egentligen inte finns?
Lite lättare blir det om jag lyssnar på klassik musik och struntar i poesin. Det är bara det att jag gillar poesi. Varför? Varför gillar jag poesi? Det är också en högst irriterande fråga som gnager på mig och blockerar själva njutningen i själva poesin.
Hur läser man poesi? Borde jag låta intellektet eller känslorna styra? Borde jag fokusera på att se genom metaforerna och hitta det underliggande budskapet? Eller borde jag sluta tänka och bara fokusera på att känna alla känslor som poesin väcker? Kanske är lösningen ett mellanting, låta intellektet och känslorna smälta ihop så all logik hamnar mitt i det känslosamma. Men hur gör man det?
Krävs det att man bortser från alla frågetecken för att kunna uppskatta något över huvud taget?
Att man låter allting som är bara få vara.
Om de ändå vore så enkelt.
Dubbelhet
Vintern är som bäst när den är iskall och kristallklar. När snöflingorna sticker som tusen nålar mot huden. När kylan gör ont. Snön är så kall och sylvass att höstens ruttenhet skyms. De bruna löven blir till vita glittrande kristaller som reflekterar solens ljus. Frosten skruvar upp skärpan och lyser upp den annars dimmiga vägen.
Logik. Det är kallt på vintern. Det är som det ska.
Men vad händer när det börjar regna? När flera tusen små droppar invaderar fönsterrutan och lägger sig som en hinna mellan det som finns utanför och det som finns inombords. Så suddigt och oskarpt.
Ska jag sakna den iskalla vintern eller längta efter en varm sommar? Hur ska jag kunna bestämma mig i vinterns oklarhet? När vädret inte stämmer överens med hur det borde vara. När allt är dubbelt.
Sommaren är som bäst när den är varm och ljus. När himlen är blå och molen är vita. När solen värmer i takt med vinden som kyler.
Men vad händer då när det blir för varmt för att andas, för kvavt för att känna och för dimmigt för att se? När det enda som hörs är åskans onda muller och regnets retsamma smattrande. När himlen och molen smälter ihop till ett grått hav av tomhet.
När allt är dubbelt.
3 · 7 = 21 <=> 7 · 3 = 21
Jag tänker vara barn i hela mitt liv
Men nu bryr jag mig inte.
Om jag vill svara att 5+5 = någonstans mellan 7 och 12, så kan jag göra det. Om jag vill gå ut med orakade ben, så kan jag göra det. Om jag vill måla en gubbe med ett hål i huvudet, så kan jag göra det. Om jag vill färga håret rött med hennafärg, så kan jag göra det.
Det enda jag är rädd för nu är att bli rädd. Att bli rädd för att skapa så kreativiteten dör ut. Att hamna i en vilsen ovisshet med en hinna framför ögonen. En hinna som filtrerar allt ljus och gör världen suddig och oskarp. En hinna som gör varje skratt ihåligt och tomt.
Kanter
Vi människor lever i en global låda
Ett universum, en värld, en verklighet
Vi vandrar fram och tillbaka från hörn till hörn, från sida till sida
Orienterar oss genom livet
från dag till dag
instängda i vår egna ihåliga lycka
Konstnärer är ovanpå lådan
På taket sitter alla målare och poeter
skilda från varann och resten av världen
De sitter på kanten och och dinglar med benen
drömmer om att hoppa ner
om att dyka över kanten
om att falla ner i djupet av ett ändlöst hål
Nej för jag är inte som hon
Mitt orangea ritblock
The City of the Drawers
Mot en annan riktning
Försöker måla men det blir inte bara superdåligt.
