3 · 7 = 21 <=> 7 · 3 = 21

 
Sitter och funderar på om jag har målat en mun med ett öga inuti eller ett öga med en mun runt om. Kan inte riktigt bestämma mig. Och det är väll det som är grejen. Att allt inte behöver vara så tydligt åt ena eller andra hållet. Det behöver inte finnas varken rätt eller fel. Allt är ändå både och samtidigt. 
 
Lite som att sju gånger tre och tre gånger sju båda är lika med tjugoett. 
 

Torka aldrig tårar utan handskar

Jag måste ägna ett litet inlägg till serien som färgade mina ögon röda och gjorde min kinder alldeles blöta igår. Precis som den gjorde förra måndagen och måndagen innan det. Jag är alldeles för tagen för att uttrycka mig just nu. Säger bara SE DEN. 
 

Någon dag

 
Någon dag i veckan såg jag ut såhär.
Det känns som att jag har den här kjolen på 95% av alla bilder på bloggen. Men så är det inte i verkligheten. Har bara råkat vara på "dagen outfit-humör" just när jag haft den på mig. 
 

Dikter och logaritmer

Senaste dagarna sammanfattat i en dikt: 
 

Logaritmer, dikter 

Löven blir gula

Lyfta tunga vikter 

Iläggssula 

 

Katalysator, kartor

ström, resistans 

Vilse i skogen

var är jag någonstans?

 

Koppla en kabel 

Mäta i ampere 

Funktioner, parabel 

Vektor, saklär 

 

Coulombs lag

Ungsgratinerad aubergine

Natt blir dag 

Ångest försvinn

  

Månens bana

Massor med mat 

Väntrum, Nirvana

Patriarkat 

 

Logaritmer, dikter

Ström, resistans 

Att smälter ihop

Var är jag någonstans?

 


Jag tänker vara barn i hela mitt liv

 
”Alla barn är konstnärer, svårigheten ligger i att förbli barn som vuxen” sa Picasso.
 
När jag blir vuxen ska jag ska skriva en bok med påhittade karaktärer. Jag ska vara barn i hela mitt liv. Att skriva är som att leka. Man får hitta på hur man vill. Jag hittade en teckning jag hade gjort när jag var fem som föreställde ett tåg. Det var helt snett, rälsen svävade ståendes ovanför marken, vagnarna hade olika färger, himlen var ett sträck längst upp på pappret och inuti tåget satt gestalter som hade hår och kläder som smälte ihop. Det såg inte alls verkligt ut, men det var min bild av ett tåg. Så såg det ut för mig. Sendan blev jag äldre och målade för att efterlikna verkligheten. Jag blev rädd för att misslyckas. Rädd för vad alla andra tycker. Rädd för att göra fel. 

 

Men nu bryr jag mig inte. 

 

Om jag vill svara att 5+5 = någonstans mellan 7 och 12, så kan jag göra det. Om jag vill gå ut med orakade ben, så kan jag göra det. Om jag vill måla en gubbe med ett hål i huvudet, så kan jag göra det. Om jag vill färga håret rött med hennafärg, så kan jag göra det.

 
 

Det enda jag är rädd för nu är att bli rädd. Att bli rädd för att skapa så kreativiteten dör ut. Att hamna i en vilsen ovisshet med en hinna framför ögonen. En hinna som filtrerar allt ljus och gör världen suddig och oskarp. En hinna som gör varje skratt ihåligt och tomt.

 


Höstvindar


Festivalsgiffar






 
Jag vill ha sommmar NU
Jag vill ha festival och äventyr
Jag vill fuldansa i ösregn ända till känseln i fötterna försvinner

Jag vill lära känna nya människor
Jag vill bli inspirerad av olika personligheter, olika stilar och olika dialekter
Jag vill spela ölspel hela degen och dricka vin ur plastglas 
 
Jag vill sova i tält i sovsäck med tjocka strumpor 
Jag vill somna i en söndrig solstol 

Jag vill stöta ihop med en kändis på gatan
Jag vill se Patti Smith igen och bli genuint lycklig för en stund
 
Jag vill tillbringa dagen på marknad i en okänd stad
Jag vill ha djupa samtal på trottoarkant utanför Ica
 
Men först vill jag ha en lång och kall vinter
 

Mitt andra hem



 
Idag när jag tog min långpromenad fick kameran göra mig sällskap. För äntligen har det slutat regna och blivit det allra bästa höstvädret. Så kallt att vantarna och halsduken plockas fram ur garderoben, men ändå så varmt att tjocktröjan inte behöver ta en klumpig plats under jackan.  
Skogen är ett av de bästa ställena på planeten. 
I skogen samarbetar allt ostört. 
Det finns inget rätt eller fel, inga måsten, prestationsångest, ouppnåeliga krav eller förväntningar.
Lugnet, träden, djuren, syret. En helt annan atmosfär. 
I skogen kan man vara som man är.
Vem nu det är.
 

Kanter

Vi människor lever i en global låda

Ett universum, en värld, en verklighet

Vi vandrar fram och tillbaka från hörn till hörn, från sida till sida

Orienterar oss genom livet

från dag till dag 

instängda i vår egna ihåliga lycka

Konstnärer är ovanpå lådan

På taket sitter alla målare och poeter

skilda från varann och resten av världen

De sitter på kanten och och dinglar med benen

drömmer om att hoppa ner 

om att dyka över kanten 

om att falla ner i djupet av ett ändlöst hål

 
 

morgon

Igår hade vi skolfoto och paradoxalt nog var det en sådan dag då jag bara kände mig allmänt snygg hela dagen. Det har aldrig hänt tidigare då skolfoto brukar inträffa på den dagen på året då jag känner mig som allra fulast.
 

Annars trevar sig livet fram på en stenig stig. Går vilse ibland med brukar hitta hem igen. Jag hittar hem till mig själv men kan inte släppa in ljus min lilla bubbla. 

Jag kan inte var personlig här.  

Men jag har insett att livet inte behöver ha en enda riktning.  

 

För övrigt fick den svarta tröjan följa med hem igår från Gina Trikot igår. Jag gillar den mycket.


Tumblr

 
 
 

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag har plötsligt gått och blivit galet aktiv på Tumblr. 

Jag har aldrig riktigt förstått det här med att samla andras bilder och rebloga...

 

Å andra sidan är det kul att samla helt random bilder på ett ställe för det finns ju så ofattbart mycket ofattbart fina bilder som ofattbart bra människor har tagit. 

 

Samtidigt tror jag inte att inspirationen kommer utifrån, utan inifrån. Att glida runt på olika bloggar, tumblr och instagram är kul, men inspirerad blir jag inte. Snarare informerad. Vilket jag tror är en grund för att senare kunna bli inspirerad på riktigt.

 

Därför är min tumblr en blandning av egna bilder och andras som jag kan gå tillbaka och kolla på precis när jag känner för det. Väldigt osorterat. Men om någon skulle bry sig hittar ni mig här


RSS 2.0