Dödens tystnad

Och jag sa: Hör du vad tyst det blev?

Och du sa: Ja ... Fast så mycket ljud brukade han ju inte ge ifrån sig så man borde märka någon skillnad redan.

Och jag tänkte: Det är så mycket du inte förstår. Jag menade inte den tystnaden. Jag menade tystnaden som kommer inifrån. Tystnaden som sköljer huset med sin tomhet. Tystnaden i det klingande ekot från porslinen. Tystnaden i fönsterrutans vibrerande med vinden. Tystnaden i regnets smattrande mot taket. Tystnaden efter stormen blåst förbi. Tystnaden i underkanten av varje ord. Jag menade inte tystnaden som örat kan definiera, utan tystnaden som känns. Som känns kall längs ryggraden. 


Vad är det som är?

Det är så mycket som är så ologiskt. Så konstigt. Så mycket som lämnar stora frågetecken i huvudet. Alla dessa frågetecken. De äter på mig. Smutsar ner. Rör till allt. Lämnar mig ensam bland omöjliga paradoxer. Vilsen i en skog fylld av återvändsgränder. 

    Jag förstår inte. 

    Åh. 

    Musik, till exempel. Vad är det? Varför passar vissa toner ihop och andra inte? Finns musik oberoende av människan? Var kommer i så fall alla regler från? Musik är fyllt av regler, fyllt av logik och ordning. Allt denna ordning skapar oordning i mitt huvud. För hur kan den bara finnas? Vem uppfann musikens regler? 

    Ännu mer konstigt blir det när man blandar in poesi i musiken, då det leder till två nya frågeställningar. För det första, varför blandar man musik med just poesi? Varför är ingen som sjunger tidningsartiklar eller romaner? Jo det är klart att man skulle tänka sig att det inte skulle fungera, i alla fall inte bli så lyckat då prosa inte skulle gå ihop med musikens versmått, rytm och just all logik. Det är bara det att detta leder till nästa frågeställning: vad är poesi? Vad är det med poesin som gör att den fungerar så bra ihop med musik? Detta är ännu svårare att besvara än frågan om vad musik är eftersom poesi saknar musikens logik och regler. Är inte poängen med poesin att den är fri från regler? Hur kan man då sjunga poesi om den saknar just reglerna, som bygger musiken?

    Om poesi är fritt från regler, logik och ordning, betyder det då att poesin egentligen inte finns? Kanske är det så att poesi bara är. Poesi kan omöjligt existera oberoende av människan, men hur kan man uppfinna något som egentligen inte finns? 

    Lite lättare blir det om jag lyssnar på klassik musik och struntar i poesin. Det är bara det att jag gillar poesi. Varför? Varför gillar jag poesi? Det är också en högst irriterande fråga som gnager på mig och blockerar själva njutningen i själva poesin. 

    Hur läser man poesi? Borde jag låta intellektet eller känslorna styra? Borde jag fokusera på att se genom metaforerna och hitta det underliggande budskapet? Eller borde jag sluta tänka och bara fokusera på att känna alla känslor som poesin väcker? Kanske är lösningen ett mellanting, låta intellektet och känslorna smälta ihop så all logik hamnar mitt i det känslosamma. Men hur gör man det? 

    Krävs det att man bortser från alla frågetecken för att kunna uppskatta något över huvud taget? 

    Att man låter allting som är bara få vara. 

    Om de ändå vore så enkelt. 

 

 
Varför gillar jag detta? Eller, gillar jag verkligen detta? Vad är det i så fall jag gillar? 
 

Som en urkramad disktrasa

Vill du hoppa in i en orkanvind med mig? En storm med röda ögon och tovigt hår. Vill du åka rutschkana på virvelvindens spiralformade utsida med mig? Den som åker ner ner ner. Ner till djupet av ingenting. Vill du blåsa bort med mig? Blåsas ut, blåsas till himlen, som en ljuslåga i en diffus tidsmedvetenhet. Vill du skriva utan ord med mig? Gå bortom bokstäver och grammatik i ett land utan vassa kanter? Vill du dansa barfota på barrskogens stigar med mig? Trampa på vassa barr till fötterna är blodiga på undersidan.

 

Vill du skrika ljudlösa skrik med mig? Jag lovar att ingen hör om du borrar ansikte i kudden. Vill du gråta högljudda tårar med mig? Gråta upp till orkaner, virvelvindar och stormar och snurra upp tillvaron på en tråd så spänd att ingen meteorolog kan förutse väderskiftningarna. Vill hjälpa mig att lugna stormen sedan? Klappa den medhårs på ryggen tills den är en urkramad disktrasa, skrumpen och alldeles matt.

 

Jag undrar hur många droppar man kan krama ur en disktrasa. Jag undrar hur många tårar som får plats i en tårkanal. Jag undrar hur mycket man kan gråta innan tårarna är slut. 

 


Dammkorn

Jag önskar att jag var ett dammkorn. Ett dammkorn med så liten massa att jag näst intill kunde sväva. Glidandes på luftpartiklarna skulle jag sakta falla nedåt och landa mjukt och ljudlöst på marken. Jag skulle aldrig behöva vara rädd för någon hård duns. Vinden skulle fånga mig och ta mig till nya platser. Den skulle få blåsa precis vart det vill och jag skulle bara hänga med. Jag skulle rida på stormen, kanske fångad av en virvelvind. Runt runt som en dröm på natten. 


Lögn

 En lögn är en oriktig utsaga som uttalas såsom varande sann, med avsikt att få dem som tar del av utsagan att anta dess riktighet trots att den som uttalar den vet att den är osann. En lögnare är en person som tidigare ljugit eller tenderar att ljuga ofta, även när det inte är nödvändigt.

Wikipedia. 

 

Jag vet inte om jag är en person som mår dåligt, men som låtsas må bra eller om jag är en person som mår bra, men som låtsas må dåligt. I vilket fall är jag en person som ljuger. Jag är en en lögnare eftersom jag ljuger för mig själv.

 


Evas bok

Har hamnat i någon slags läsmani senaste veckorna. Det var nog ett omedvetet nyårslöfte. Att börja läsa igen. Ta igen allt jag missat medan jag "inte haft tid". Har insett att jag visst har tid till att läsa. Att tiden beror på vad man prioriterar. Har insett hur mycket jag älskar böcker också. 

 

 

Senaste boken jag läste var Evas bok och jag blev alldeles kär Marianne Fredriksson språk. 

Ord som jag bara vill rama in och hänga upp på väggen. Läsa om och om igen. 

Här är några av mina favoritrader:

 

– Min mor menade att den inte är ond som inte kan skilja på ont och gott. Att ondskan bara finns där det goda uppstått. 


    – Det finns bara en Gud, sade mannen och hon kände kylan, visste att han höll på att dra på sig högtidlighetsdräkten. 

    – Javisst, sade hon och skrattade igen. Så kan man ju kalla det. 

    Tänkte: Det är ju sant. Men Gud är bara ett ord som begränsar. Det som är kraften på jorden och i himlen är bortom vårt namngivande. 


Barnets ögon var fulla med vishet, ägde kunskapen. Det var samma blick som flockens människor hade, som mors haft. Han vet som de, tänkte hon. Därför för han med sig ljuset. 

    Hur vet han? 


Men sagorna därhemma har inte mycket att göra, förstås. Sagor byggs av ord. 

    Jag tänker med ord, försöker begripa med ord. Kanske är det därför jag inte förstår. 

    Kanske har orden delat och styckat, hackat upp och skapat skillnader? 

    Kanske ser jag bara skillnader? 

    Kanske är det de vet i det här landet själva sanningen? Har det helheten? Där jag bara har skärvor.


Det var orden, men inte bara. Den väsentliga skillnaden mellan henne och de andra var detta att hon känt sin mor, bundits till en annan människa med starka band – ända från tidiga år.

    Genom det bandet hade hon blivit människa, skild från flockens stora kropp. Ensam. 

    Orden, och tankarna som orden föder, hade varit redskapen. Men bara det. Det avgörande hade varit bandet till morden, kärleken. 


Bygger männen sin värld så här, väljer ord som passar för ändamålet? Och duger inte den ena bilden så är det bara att byta. (...)

    Hon menade att orden var till för att beskriva världen. Men ord kunde brukas till annat också, det förstod hon nu. Ord var kanske mäktiga nog att skapa världen, rent av? Om man tog dem som passade, valde, formade om lite.


 

– Det var du som lockade mig, skrek han. Det är ditt fel alltsammans, din satans hora. Förbannad är du, förbannad. 

    Hon kom också på fötter öppnade munnen för att värja sig mot orättvisan. Då slog han henne över ansiktet med full kraft, hon for runt, föll handlöst, slog sönder knäna mot klippan.  (...)

    Allt blev fel, tänket hon. Nu somnar jag för alltid, den som tror på döden får döden, så var det ju.


Sex armar

 

Kylan är så vass att den sticker i ögonen. 

Andedräkten fryser till på halsduken.  

Lager på lager tröjor gör jackan tajt. 

Tre par stupmor gör skorna för små. 

 

Våren lyser som en liten prick någonstans i en diffus tidsmedvetenhet. 

Vattnet fortsätter att strömma som en påminnelse att simma i rätt riktning. 

Flyta med eller simma motströms? 

 

Men jag fortsätter att måla snöflingor i blocken och låtsas att tiden står still. Känner mig som ett isflak som sjunkit till botten i forsen. Låtsas att jag förstår trots att koncentrationen har gått vilse i dimman. Låtsas att jag har en riktning trots att jag ligger stilla på botten och vilar.

 

Målar snöflingor med sex armar som alla snöflingor har. 


Måndag

Idag:
Att skruva ner oväsendet från omvärlden genom att skruva upp Guns n Roses i hörlurarna.
Att läsa Franz Kafka och känna mig som en enorm skalbagge.
Att hata tyska mer än någonsin.
Att älska knästrumpor mer än någonsin (att dra upp över låren som ett försök att lindra den genomträngande kylan på vägen till och från skolan).
Att ha en stark känsla av att ögonen kommer tappa fästet i ögongloberna och trilla ut vilken sekund som helst (huvudvärk).
Att känna en underliggande ton av total vilsenhet på grund av det nya schema (liksom det allmänna tillståndet i livet)
(Att överanvända parenteser)

"One morning, as Gregor Samsa was waking up from anxious dreams, he discovered that in his bed he had been changed into a monstrous verminous bug."  Franz Kafka

 


Nu.

Skiftar mellan att gilla det oförutsägbara och att hata det okontrollerbara.


Detta är en konstig årssammanfattning av ett ännu konstigare år

 

Januari

Tankarna är ju värst. Och tröttheten. De finns alltid och går inte att ta bort. De biter. Gnager. Äter. Dröjer sig kvar. Tankarna slåss och människor slåss med tröttheten. En ständig boxningsmatch. Samtidigt är de det enda som finns kvar när allt annat är borta. Precis innan man somnar. 

    Vad tänker man på när tankarna är slut? Vad känner man när känslorna är bedövade? Vad gråter man för när det inte finns något att vara ledsen över? 

    När allt är ganska bra. När det blåser och stormar inuti, men känslorna har trots orkanen lyckats hittat ett ställe där det är lä. Ett vakuum som bara gör ont. Men inget är varken bra eller dåligt. Bara måttligt. Ihåligt. Tomt tomt tomt. 

 

Februari

När allt det som byggts upp utanpå och bildat en bokpärm med färgglad utsida, plötsligt inte längre fungerar som det brukar, då återstår bara en liten naken prick av den man är. Vem är det? 

 

Mars 

Det var bara en paus. En liten paus som tog slut. 

    När känslor är som det svenska sommarvädret. Helt oförutsägbart. Ibland grått och dystert, men med några solglimtar då och då. Ibland varmt och soligt, men med lite duggregn då och då. En fasad med ett dukat bord utomhus i trädgården på midsommar, trots att meteorologen på svt sa att det skulle bli regn. Ignoransen mot den dåliga väderleksrapporten straffar sig när den gråa himlen plötsligt brister. Fort fort in med jordgubbarna, grädden, den svenska flaggan, sillen, potatisen och allt porslin. Regnet är ett faktum och går inte att ignorera.

 

April 

Ensamhet är det bästa att ha och det svåraste att känna.

    Vill bara att någon ska sätta på ett plåster. Som när man var barn. Kanske med någon disneyfigur på. Kanske färgglatt och glittrigt. 

 

Maj 

Först: Tar till något drastiskt. Skönt. Nu går det bra igen. Nu fungerar allt. En färgglad bokpärm. 

Sedan: Var är jag på väg? OJDÅ. Det var oväntat. Nej egentligen ganska väntat. Med ändå en högljudd duns när det stod svart på vitt. Som att man måste se det innan det går att tro på. Sedan då? Blev jag glad eller ledsen? Var är jag på väg?

 

Juni

ÄNTLIGEN kunna slappna av på riktigt. 

 

Juli

Ungefär: Att simma runt uppe på ytan och undvika att sticka ner fötterna i det kalla vattnet nere vid botten. (Och trivas med det)

 

Augusti 

Ungefär: Att simma ända ner till botten och stanna där. (Och trivas där)

 

September 

Måla, promenera långa sträckor i skogen, upptäcka ny (väldigt gammal) musik, kunna andas, inte kunna plugga, kunna känna, inte kunna höra. 

    Oj jag har en visst form (?!) 

    Prata, prata, prata. (tack för alla samtal)

 

Oktober 

Men hur är det egentligen?

(Det är såhär att jag bara vill spy. Vända magen ut och in så revbenen hamnar på utsidan. Skrynkla ihop tarmarna till en boll och kasta den till alla lejonen på savannen. Överlämna lårbenen till vildhundarna i skogen, de med vassa tänder och stora öron. Kräkas upp varenda liten atom som byggt mina celler och format mig till den jag är. Vill försvinna in i pupillens svarta hål och gömma mig i intet till världens hunger har utplånats.)

Det är precis som vanligt. 

Okej. 

Hur är det själv?

Bara bra. 

Okej.

 

November 

– Hur kommer det sig att en del människor verkar vara så nöjda med allting? Måste man det? Vara nöjd? 

– Nej. Om människan hade varit nöjd hade vi fortfarande levt i grottor, ätit köttet rått och aldrig insett att det är ganska smidigt att använda redskap. Eftersom vi aldrig hade känt oss missnöjda, hade vi aldrig heller känt oss riktigt nöjda (det behövs skuggor i bilden för att det ska kunna finnas ljusa punkter). Vi hade varken varit olyckliga eller lyckliga. Bara ständigt vandrat runt i en tjock gröt av likgiltighet.  

– Så du menar att man blir lycklig när man inte är nöjd? Är inte det lite motsägelsefullt eftersom det förutsätter att man just inte är lycklig när man inte är nöjd? Och om man inte borde vara nöjd, hur blir man då lycklig? 

– Nej det kan man inte. För lycka existerar inte. Det är det som är grejen. Två miljoner år av utveckling har gett oss ätstörningar, bröstförstoringar, rakade armhålor, Facebookprofiler som en förskönad bild av verkligheten och ångest över en liten bokstavskombination från A till F som kommer prägla en genom hela livet. Så kanske skulle det vara bättre att vara en grottmänniska. 

  

December 

Du får skylla dig själv. Vi bryr oss inte. 

    Nä, vem orkar egentligen bry sig om någonting när ingenting någonsin leder någonstans? När allting saknar ett slutgiltigt syfte? När tiden ändå rör sig i en rät linje mot oordning och förstörelse? 

    Men jag tänker bli författare, så det spelar ingen roll. 

 

 

(PS. 2012 har varit ett bra år. I alla fall ett viktigt och speciellt år.) 

 


Istapp

Hon är vass som en istapp
Farligt spetsig
Ett mordvapen
Hon kan döda vem som helst om hon trillar ner i huvudet
Åtminstone lämna ett djupt jack i skallen
Samtidigt är hon så skör och ömtålig
Vem som helst kan bryta av henne på mitten eller krossa henne i tusen bitar mot marken
Istappar smälter under solen
Blir till en pöl på marken i värmen
Istappar lever bara på vintern


Det är inte värt

Tanken hinner ikapp mig. Den jagar mig. 

Spring. 

Nej det går inte att springa iväg från. Det är just det om inte går. För den omringar. Överlistar. 

Det enda som går är att överlista tillbaka. Att förlika sig med den. 

Något utifrån måste spränga bubblan. 

Annars finns den kvar kvar kvar. 

Jagar mig inifrån. 

Spring spring spring 

Iväg 

Bort

Nej det går inte. Det blir inte bättre för det

Det blir bara TOMT. 

Tomt tomt tomt. 

Knuffa mig från kanten. Det är det enda som skulle gå 

Om ödet knuffade ner mig 

Nu 

Eller när det är dags

Kanske är det så. Att allt har en mening i längden. Kanske följer saker en förutbestämd ordning. 

Eller så är är det bara en efterkonstruktion. För att man ska kunna slingra sig undan. Känna mening. 

Känna att ”det är värt” trots allt. 


Vet inte riktigt

Min blogg just nu: 

 

Ett skumt inlägg lite då och då, men för det mesta ett ganska stort tomrum. Ibland några bilder utan förklaring. Ibland en abstrakt text utan relaterade bilder. Jag förstår att folk har tröttnat på att kika in här. Konstigt nog är ändå det några få trogna besökare om dagen. Hej hej på er. 

 

Problemet är inte att jag inte har någon inspiration, utan att jag är osäker på vad som borde publiceras här. 

 

Jag vill inte vara för personlig och jag finner ingen mening i att skriva om min vardag. Detta resulterar i något slags mellanting. En text om något vardagligt där jag väver in alla känslor som finns utan att det är så tydligt vad det egentligen handlar om. 

 

Kanske ska jag fortsätta så. Kanske skriva ännu mer konstigt. Utan bilder, utan förklaring. Lite då och då när jag känner för det. Kanske flera gånger om dagen ibland. Kanske inget på en hel månad ibland. Kanske med dålig grammatik och felstavade ord ibland. Det spelar ingen roll. 

 

Eller så gör jag inte det. Kanske lägger jag ner hela bloggen och fortsätter skriva på mina hemliga ställen som finns lite överallt. 

 

Fortsätter fylla mina dagböcker med handskrivna meningar, tankar och känslor. Fortsätter göra små mobilanteckningar som sätter ord på olika situationer. Fortsätter skriva konstiga dikter långt bak i mina kollegieblock på lektionerna. Fortsätter fly till mitt hemliga dokument på datorn på håltimmarna och låtsas att jag är inne på Facebook som alla andra. 

 

Vet inte. 


Dubbelhet

Vintern är som bäst när den är iskall och kristallklar. När snöflingorna sticker som tusen nålar mot huden. När kylan gör ont. Snön är så kall och sylvass att höstens ruttenhet skyms. De bruna löven blir till vita glittrande kristaller som reflekterar solens ljus. Frosten skruvar upp skärpan och lyser upp den annars dimmiga vägen. 

 

Logik. Det är kallt på vintern. Det är som det ska. 

 

Men vad händer när det börjar regna? När flera tusen små droppar invaderar fönsterrutan och lägger sig som en hinna mellan det som finns utanför och det som finns inombords. Så suddigt och oskarpt. 

 

Ska jag sakna den iskalla vintern eller längta efter en varm sommar? Hur ska jag kunna bestämma mig i vinterns oklarhet? När vädret inte stämmer överens med hur det borde vara. När allt är dubbelt. 

 

Sommaren är som bäst när den är varm och ljus. När himlen är blå och molen är vita. När solen värmer i takt med vinden som kyler. 

 

Men vad händer då när det blir för varmt för att andas, för kvavt för att känna och för dimmigt för att se? När det enda som hörs är åskans onda muller och regnets retsamma smattrande. När himlen och molen smälter ihop till ett grått hav av tomhet. 

 

När allt är dubbelt.

 


Samtidigt

Han sa att om man blandar svart och vitt får man grått 

Men det är inte sant 

För vet du vad 

Det kan vara svart och vitt samtidigt 

Det kan vara randigt 

Det kan vara lite sådär förivrande prickigt 

Eller sådär förutsägbart rutigt   

 

Och så kan vara lite sådär glest mellan fälten  

Ett tomrum av ångest och motstridiga tankar 

Kanske är det då allt är grått 

En seg grå gröt 

Alldeles för tjock för att se igenom 

Eller känna något igenom över huvud taget 

 

Därför är det bättre om det är randigt 

Strimmor av svart och vitt 

Eller prickigt 

Prickar som invaderar 

Terroriserar 

Eller rutigt 

Vassa strukturerade kanter som river på ryggen 

 

Då står den ena foten på det vita fältet 

Och den andra på det svarta 

Då är det svart och vitt samtidigt 

 

 

 

Dikter och logaritmer

Senaste dagarna sammanfattat i en dikt: 
 

Logaritmer, dikter 

Löven blir gula

Lyfta tunga vikter 

Iläggssula 

 

Katalysator, kartor

ström, resistans 

Vilse i skogen

var är jag någonstans?

 

Koppla en kabel 

Mäta i ampere 

Funktioner, parabel 

Vektor, saklär 

 

Coulombs lag

Ungsgratinerad aubergine

Natt blir dag 

Ångest försvinn

  

Månens bana

Massor med mat 

Väntrum, Nirvana

Patriarkat 

 

Logaritmer, dikter

Ström, resistans 

Att smälter ihop

Var är jag någonstans?

 


Jag tänker vara barn i hela mitt liv

 
”Alla barn är konstnärer, svårigheten ligger i att förbli barn som vuxen” sa Picasso.
 
När jag blir vuxen ska jag ska skriva en bok med påhittade karaktärer. Jag ska vara barn i hela mitt liv. Att skriva är som att leka. Man får hitta på hur man vill. Jag hittade en teckning jag hade gjort när jag var fem som föreställde ett tåg. Det var helt snett, rälsen svävade ståendes ovanför marken, vagnarna hade olika färger, himlen var ett sträck längst upp på pappret och inuti tåget satt gestalter som hade hår och kläder som smälte ihop. Det såg inte alls verkligt ut, men det var min bild av ett tåg. Så såg det ut för mig. Sendan blev jag äldre och målade för att efterlikna verkligheten. Jag blev rädd för att misslyckas. Rädd för vad alla andra tycker. Rädd för att göra fel. 

 

Men nu bryr jag mig inte. 

 

Om jag vill svara att 5+5 = någonstans mellan 7 och 12, så kan jag göra det. Om jag vill gå ut med orakade ben, så kan jag göra det. Om jag vill måla en gubbe med ett hål i huvudet, så kan jag göra det. Om jag vill färga håret rött med hennafärg, så kan jag göra det.

 
 

Det enda jag är rädd för nu är att bli rädd. Att bli rädd för att skapa så kreativiteten dör ut. Att hamna i en vilsen ovisshet med en hinna framför ögonen. En hinna som filtrerar allt ljus och gör världen suddig och oskarp. En hinna som gör varje skratt ihåligt och tomt.

 


Festivalsgiffar






 
Jag vill ha sommmar NU
Jag vill ha festival och äventyr
Jag vill fuldansa i ösregn ända till känseln i fötterna försvinner

Jag vill lära känna nya människor
Jag vill bli inspirerad av olika personligheter, olika stilar och olika dialekter
Jag vill spela ölspel hela degen och dricka vin ur plastglas 
 
Jag vill sova i tält i sovsäck med tjocka strumpor 
Jag vill somna i en söndrig solstol 

Jag vill stöta ihop med en kändis på gatan
Jag vill se Patti Smith igen och bli genuint lycklig för en stund
 
Jag vill tillbringa dagen på marknad i en okänd stad
Jag vill ha djupa samtal på trottoarkant utanför Ica
 
Men först vill jag ha en lång och kall vinter
 

Kanter

Vi människor lever i en global låda

Ett universum, en värld, en verklighet

Vi vandrar fram och tillbaka från hörn till hörn, från sida till sida

Orienterar oss genom livet

från dag till dag 

instängda i vår egna ihåliga lycka

Konstnärer är ovanpå lådan

På taket sitter alla målare och poeter

skilda från varann och resten av världen

De sitter på kanten och och dinglar med benen

drömmer om att hoppa ner 

om att dyka över kanten 

om att falla ner i djupet av ett ändlöst hål

 
 

Mitt orangea ritblock

 
Min sömn fungerar inte alls och jag kan inte äta. Jag har ingen energi till träning eller plugg och kan inte förhindra att ögonlocken faller ned på lektionerna. Mitt huvud känns tungt och min kropp känns seg. Jag glömmer att låsa dörren och emellanåt glömmer jag att le.
 
Men i det stora hela är tillvaron alldeles perfekt.
 
Jag har en form. Ett jag
En byrå som jag alltid bär på
Jag kan öppna vilken låda jag vill, när jag vill, var jag vill
Jag kan vara hur jag vill 
som jag vill 
vem jag vill 
i mitt orangea ritblock 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0