barfotajuni

 

Min sömn fungerar inte alls och jag kan inte äta. Jag har ingen energi till träning eller plugg och kan inte förhindra att ögonlocken faller ned på lektionerna. Mitt huvud känns tungt och min kropp känns seg. Jag glömmer att låsa dörren och emellanåt glömmer jag att le.

 

Men i det stora hela är tillvaron alldeles perfekt.

 

Jag har en form. Ett jag

En byrå som jag alltid bär på

Jag kan öppna vilken låda jag vill, när jag vill, var jag vill

Jag kan vara hur jag vill 

som jag vill 

vem jag vill 

i mitt orangea ritblock 

 

Såhär känner jag just nu:

 

Att simma medströms är som att simma mot en svagt glittrande fläck av glömska. Jag måste fortsätta simma mot strömmen. Trots den tunga ansträngning som krävs för att trotsa vattnets kraft. Jag måste fortsätta att simma mot inspiration och frihet. Falsk glädje och konstlade känslor ligger bakot, på andra sidan floden. Att ta den lätta vägen är en fälla som leder raka vägen till kroken på ett metspö. Då är jag död.

 

Tro inte att du kan fånga mig för jag är hal som en ål. Jag glider ur ditt grepp enkelt med ett skämt och hoppar i vattnet igen. Jag glider ifrån dig. Men tro inte att jag är glad för det. Inom mig rispar tårarna som naglarna mot en griffeltavla.

 

Nu har jag vaknat 06:25 varje dag i en vecka och därmed börjat komma in i stadiet då ögonen blir allt hängigare, påsigare och tröttare för varje dag som springer iväg. Jag har ingen klocka som ringer, ingen mamma som väcker mig, men en inbyggd tupp i näsan som gal varje morgon och gör mig klarvaken punktligt klockan 06:25. Helt utan att ta hänsyn till eventuell sovmorgon eller helg.

 

Det spelar liksom ingen roll när jag går och lägger mig för jag vaknar samma tid ändå.

 

Idag är sista dagen mitt fritidskort är gällande och därför ska jag åka med 09:10-bussen till Göteborg. Buss 100 mot Göteborg är en av de två bra sakerna med Borås (den andra är att det finns mycket skog så man alltid har någonstans att fly undan och vara för sig själv och bara andas sådär som bara går att andas i skogen).

 

 

Slutligen, mitt visdomsord för idag: Om du någonsin funderat på en svart polo, DO IT. Jag hittade denna på HM för 75 kr och den har snabbt blivit min senaste materiella kärlek. Jag vet inte varför, det liksom bara klickade. 

 

Att skriva är som att spela snake. En orm slingrar sig omkring i huvudet och äter ord. Det går snabbare och snabbare och ormen blir längre och längre. Ibland krockar den med väggarna så allt stannar upp. Takten är bruten, rytmen är förstörd, allt börjar om.

Jag går från klassrum till klassrum. Korridor efter korridor. Följer klockan som om den vore en högre makt, men kommer ändå för det mesta i sista sekund. Som om jag någon gång kommer lära mig hitta. Som om jag någon gång kommer inse var jag är på väg. Jag vet inte.

 

Vad är upp och ner när känslor är ett vakuum? Som att det finns något jävla rätt eller fel när hela världen är fylld av tomhet. Hugg in friheten i berggrunden och tryck ctrl S.

 

Låt oss gömma oss nere i dalen av honung och fimpa på alla kullar av choklad. Världen är ändå upp och ner.

 

Det var fullmåne i helgen, vilket inte är relevant, men ändå.

 

Allting är bara små tegelstenar i muren. Men tas en bort, faller hela systemet. Mönstret är förstört, takten är bruten.

 

Ändå är varje sten så betydelselöst liten i stunden.

 

Vi ska sparka sönder alla murar och bryta oss igenom till andra sidan. Vi ska sticka hål på alla bubblor och doppa fötterna djupt ner i vattnet under ytan. Spränga berggrunden med dynamit så alla illusioner förintas och blir till kol. Men det räcker inte för det finns oändligt många murar att bryta sig igenom.

 

Vi måste gå bortom. Bortom murarna. 

 

Jag vet att jag skriver abstrakt och konstigt, men det spelar ingen roll. Alla korridorer är konkreta och följer ett mönster, men jag hittar inte i skolan ändå. Så jag anser att det inte spelar någon roll om saker och ting är strukturerade och välplanerade för i slutänden finns det ändå ingen ordning. I slutänden är alla konstnärer och poeter som är ensamma tillsammans. 

 

I vilket fall är inget är fint nog när när allt är finare på natten. 

 

 

Igår dansade jag tillsammans med fyrtioplussare till bästaste Nationalteatern. 

 

Tänk om hela livet var en konsert.