Något opublicerat
Well, I try my best to be just like I am. But everybody wants you to be just like them (Bob Dylan)
Jag vill skriva, skriva, skriva något. Jag vill spy och spotta ut alla onda ord som biter mig i halsen.
För visst sitter känslorna i halsen.
De bildas i magen och tränger sig fram, upp genom bröstkorgen till halsen. Där stannar de och är allmänt enerverande och samtidigt ganska gosiga.
Folk förknippar glädje med färger. Massor av olika, annorlunda, varierande färger.
Men det är fel. Glädje är inte alls färgglatt. Glädje är ett normaltillstånd. Glädje är det vi känner när vi inte känner något alls. Hur kan det normala var unikt? Hur kan det normala vara färgglatt?
Dansar runt i mina nya creepers vid en telefonkiosk i London och känner mig coolast i världen
We all want to live in London
Hemma igen
Snart i London
Sitter på planet, drömmer om att flyga och tänker igenom vad jag kan ha glömt. La jag ner laddaren till mobilisen? Satte jag i minneskortet till kameran? Fick jag med mig öronproppar? (är en sån människa som inte kan sova utan öronproppar och ögonbindel.
Planet lyfter om ca en kvart och NU börjar det plötsligt rulla. Hejdå!
London London London
Lång text som ingen orkar läsa förutom DU.
Nu ska jag sluta skriva så abstrakt att ingen fattar vad jag snackar om.
Just nu, helt konkret, är det såhär: Jag har sovmorgon. Jag hatar tyska (men jag är äntligen färdig med förra veckans läxa *stolt*). Jag ska till LONDON nästa vecka (!!!). Jag älskar min nya frisyr, men saknar dessa bilder. Igår morse insåg jag att jag skulle redovisa om "Kemi i atmosfären" efter lunch. Förberedd? Nej. Gjorde en powerpoint under panik på fysiklektionen och engelsklektion. Den blev till slut jäkligt bra om jag får säga det själv, men senare visade det sig att min grupp inte skulle hinna redovisa. Det kommer i stället ska denna eftermiddag och jag ser verkligen fram emot att ha det överstökat.