glitter in their eyes

Jag har haft detta sko-inlägg som utkast sedan i februari, men inte känt att det varit läga att trycka på puplicera. För än nu. Så här är lite skor. 
 

 
I London köpte jag ett par feikade creepers med nitar som jag sprayade med glitterspray, samt ett par plaåtåskor som var på rea fö 20 pund. 
 
 
 
Jag förstår inte hur jag lyckats skaffa så mycket skor. Jag har aldrig varit någon sko-människnan (trodde jag). Det mesta är rea- eller secondhandfynd.
 

We do not eat, flower of creation. We do not eat, eat anything at all.

 

Vad är det som är?

Det är så mycket som är så ologiskt. Så konstigt. Så mycket som lämnar stora frågetecken i huvudet. Alla dessa frågetecken. De äter på mig. Smutsar ner. Rör till allt. Lämnar mig ensam bland omöjliga paradoxer. Vilsen i en skog fylld av återvändsgränder. 

    Jag förstår inte. 

    Åh. 

    Musik, till exempel. Vad är det? Varför passar vissa toner ihop och andra inte? Finns musik oberoende av människan? Var kommer i så fall alla regler från? Musik är fyllt av regler, fyllt av logik och ordning. Allt denna ordning skapar oordning i mitt huvud. För hur kan den bara finnas? Vem uppfann musikens regler? 

    Ännu mer konstigt blir det när man blandar in poesi i musiken, då det leder till två nya frågeställningar. För det första, varför blandar man musik med just poesi? Varför är ingen som sjunger tidningsartiklar eller romaner? Jo det är klart att man skulle tänka sig att det inte skulle fungera, i alla fall inte bli så lyckat då prosa inte skulle gå ihop med musikens versmått, rytm och just all logik. Det är bara det att detta leder till nästa frågeställning: vad är poesi? Vad är det med poesin som gör att den fungerar så bra ihop med musik? Detta är ännu svårare att besvara än frågan om vad musik är eftersom poesi saknar musikens logik och regler. Är inte poängen med poesin att den är fri från regler? Hur kan man då sjunga poesi om den saknar just reglerna, som bygger musiken?

    Om poesi är fritt från regler, logik och ordning, betyder det då att poesin egentligen inte finns? Kanske är det så att poesi bara är. Poesi kan omöjligt existera oberoende av människan, men hur kan man uppfinna något som egentligen inte finns? 

    Lite lättare blir det om jag lyssnar på klassik musik och struntar i poesin. Det är bara det att jag gillar poesi. Varför? Varför gillar jag poesi? Det är också en högst irriterande fråga som gnager på mig och blockerar själva njutningen i själva poesin. 

    Hur läser man poesi? Borde jag låta intellektet eller känslorna styra? Borde jag fokusera på att se genom metaforerna och hitta det underliggande budskapet? Eller borde jag sluta tänka och bara fokusera på att känna alla känslor som poesin väcker? Kanske är lösningen ett mellanting, låta intellektet och känslorna smälta ihop så all logik hamnar mitt i det känslosamma. Men hur gör man det? 

    Krävs det att man bortser från alla frågetecken för att kunna uppskatta något över huvud taget? 

    Att man låter allting som är bara få vara. 

    Om de ändå vore så enkelt. 

 

 
Varför gillar jag detta? Eller, gillar jag verkligen detta? Vad är det i så fall jag gillar? 
 

Please mind the gap

 
Och så har jag ca två miljoner fler foton från när jag och mamma var i London över lovet som kanske kanske kommer upp någon dag. 
 
(Synns giffarna? Om inte, ha tålamod, det kan ta ett tag innan de funkar..) 

Sex armar

 

Kylan är så vass att den sticker i ögonen. 

Andedräkten fryser till på halsduken.  

Lager på lager tröjor gör jackan tajt. 

Tre par stupmor gör skorna för små. 

 

Våren lyser som en liten prick någonstans i en diffus tidsmedvetenhet. 

Vattnet fortsätter att strömma som en påminnelse att simma i rätt riktning. 

Flyta med eller simma motströms? 

 

Men jag fortsätter att måla snöflingor i blocken och låtsas att tiden står still. Känner mig som ett isflak som sjunkit till botten i forsen. Låtsas att jag förstår trots att koncentrationen har gått vilse i dimman. Låtsas att jag har en riktning trots att jag ligger stilla på botten och vilar.

 

Målar snöflingor med sex armar som alla snöflingor har. 


Tur att det fanns en katt i alla fall


Jul

 
Några av de få bilderna jag knäppte på julafton. Det är inte riktigt mig grej att fota vid sådana tillfällen.
 

Dubbelhet

Vintern är som bäst när den är iskall och kristallklar. När snöflingorna sticker som tusen nålar mot huden. När kylan gör ont. Snön är så kall och sylvass att höstens ruttenhet skyms. De bruna löven blir till vita glittrande kristaller som reflekterar solens ljus. Frosten skruvar upp skärpan och lyser upp den annars dimmiga vägen. 

 

Logik. Det är kallt på vintern. Det är som det ska. 

 

Men vad händer när det börjar regna? När flera tusen små droppar invaderar fönsterrutan och lägger sig som en hinna mellan det som finns utanför och det som finns inombords. Så suddigt och oskarpt. 

 

Ska jag sakna den iskalla vintern eller längta efter en varm sommar? Hur ska jag kunna bestämma mig i vinterns oklarhet? När vädret inte stämmer överens med hur det borde vara. När allt är dubbelt. 

 

Sommaren är som bäst när den är varm och ljus. När himlen är blå och molen är vita. När solen värmer i takt med vinden som kyler. 

 

Men vad händer då när det blir för varmt för att andas, för kvavt för att känna och för dimmigt för att se? När det enda som hörs är åskans onda muller och regnets retsamma smattrande. När himlen och molen smälter ihop till ett grått hav av tomhet. 

 

När allt är dubbelt.

 


Just nu

Är alldeles ensam hemma. Äter ostmackor och dricker Loka med smak av vinter. Lyssnar på musik och sjunger med. Högt. Högt. Ingen hör.
 
Behöver bara vara själv.
 
Har varit på seconhand med min fina fina vän Patricia idag.  
 
Patricia fick för sig att prova sin drömklänning på myrornas. Oerhört snygg. (!)
 

Ett litet höstlovsminne

 

Höstvindar


Festivalsgiffar






 
Jag vill ha sommmar NU
Jag vill ha festival och äventyr
Jag vill fuldansa i ösregn ända till känseln i fötterna försvinner

Jag vill lära känna nya människor
Jag vill bli inspirerad av olika personligheter, olika stilar och olika dialekter
Jag vill spela ölspel hela degen och dricka vin ur plastglas 
 
Jag vill sova i tält i sovsäck med tjocka strumpor 
Jag vill somna i en söndrig solstol 

Jag vill stöta ihop med en kändis på gatan
Jag vill se Patti Smith igen och bli genuint lycklig för en stund
 
Jag vill tillbringa dagen på marknad i en okänd stad
Jag vill ha djupa samtal på trottoarkant utanför Ica
 
Men först vill jag ha en lång och kall vinter
 

Mitt andra hem



 
Idag när jag tog min långpromenad fick kameran göra mig sällskap. För äntligen har det slutat regna och blivit det allra bästa höstvädret. Så kallt att vantarna och halsduken plockas fram ur garderoben, men ändå så varmt att tjocktröjan inte behöver ta en klumpig plats under jackan.  
Skogen är ett av de bästa ställena på planeten. 
I skogen samarbetar allt ostört. 
Det finns inget rätt eller fel, inga måsten, prestationsångest, ouppnåeliga krav eller förväntningar.
Lugnet, träden, djuren, syret. En helt annan atmosfär. 
I skogen kan man vara som man är.
Vem nu det är.
 

Kanter

Vi människor lever i en global låda

Ett universum, en värld, en verklighet

Vi vandrar fram och tillbaka från hörn till hörn, från sida till sida

Orienterar oss genom livet

från dag till dag 

instängda i vår egna ihåliga lycka

Konstnärer är ovanpå lådan

På taket sitter alla målare och poeter

skilda från varann och resten av världen

De sitter på kanten och och dinglar med benen

drömmer om att hoppa ner 

om att dyka över kanten 

om att falla ner i djupet av ett ändlöst hål

 
 

Tumblr

 
 
 

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag har plötsligt gått och blivit galet aktiv på Tumblr. 

Jag har aldrig riktigt förstått det här med att samla andras bilder och rebloga...

 

Å andra sidan är det kul att samla helt random bilder på ett ställe för det finns ju så ofattbart mycket ofattbart fina bilder som ofattbart bra människor har tagit. 

 

Samtidigt tror jag inte att inspirationen kommer utifrån, utan inifrån. Att glida runt på olika bloggar, tumblr och instagram är kul, men inspirerad blir jag inte. Snarare informerad. Vilket jag tror är en grund för att senare kunna bli inspirerad på riktigt.

 

Därför är min tumblr en blandning av egna bilder och andras som jag kan gå tillbaka och kolla på precis när jag känner för det. Väldigt osorterat. Men om någon skulle bry sig hittar ni mig här


Nej för jag är inte som hon

 

Hej jag gillar er




Livet är en fest

 
Igår dansade jag tillsammans med fyrtioplussare till bästaste Nationalteatern. 
 
Tänk om hela livet var en konsert. 
 

Photo Booth

 

Måste skryta lite och säga att min undulat är väldigt fotogenisk. Och taktkänsla har han också. Ha gilar att dansa till Joy Division. Och så heter han Nils, trots att han är en flicka (vi trodde det var en pojke först, tills vi gick till djuraffären för att klippa klorna och det första butiksbiträdet säger är "oj här kommer en liten flicka" och det kändes fel att bara döpa om honom/henom då). Nils är 10 år och mycket gammal. Han/hon/hen föredrar att promenera framför att flyga. Nils har funnits i mitt liv sen jag var sju år gammal. 


Mitt rum

 
Att städa i mitt rum är att gå på upptäcksfärd. På några av de mörkaste och mest bortglömda ställena hittade jag bland annat en samling fingerdockor, KP-tidningar från 2006, orange löshår, pixiböcker, mina gamla favoritbarbiedockor (varför var de allra fulaste de man tyckte om mest?), dockkläder, recept, min almenacka från sjunde klass osv.

Tidigare inlägg
RSS 2.0