barfotajuni

Nu är det ett nytt år och kanske att det är tid för mig att börja skriva lite här igen. Jag har velat göra detta länge. Skriva något här på bloggen alltså. Har massa ord och meningar som bubblar inom mig, men jag får dem inte ur mig. Hittar inte takten, rytmen eller formen. Hittar inte en väg in i denna kyliga bloggosfär igen, hittar inte mig själv i detta gigantiska internetlandskap. Vem är jag här? Vem är det som står bakom denna blogg?

Det är så mycket lättare att skriva i min dagbok. Där skriver jag varje dag och orden, meningarna, känslorna och intellektet bara samarbetar och för i mig i det magiska tillståndet av total skärpa. Så känns det när jag skrivet i min dagbok. Jag älskar min dagbok. Men jag skulle så gärna vilja skapa samma magi här på bloggen och göra ett litet avtryck i denna kyliga och gigantiska cybervärld. Varför är det så svårt att få ur sig något här?

Ibland känns det som att jag uppstår i möten med andra. Som att jag blir den personen som den andra förväntar sig att jag ska vara. Så vem blir jag då om jag inte vet vem den andra personen är eller vilka förväntningar den har på mig? Vem är jag när jag möter vilt främmande människor som lyckats hitta in till min lilla blogg? När jag skriver i min dagbok skriver jag bara till mig själv, vilket gör att jag inte behöver fundera på vem jag är. För jag vet ju vad jag har för förväntningar på mig själv.

Eller? Det är inte så himla enkelt det heller. Att veta vem man är alltså (eller "en", om det låter bättre i en feminists öra). I synnerhet inte när man (jag är kluven till det här med "en", men tänkte ha ett eget inlägg om det någon gång) är ensam. Hur kan man ens veta att man existerar när man är ensam? Tänk om man börjar existera endast när den andres blick träffar en? Tänk om man endast finns i den andres huvud?

Jag tänker, alltså finns jag. Jag tänker, alltså finns jag. Jag tänker, alltså finns jag.....

Vet inte om jag tycker Descartes bevis är som himla bra ändå. Han utgår från att allt ter sig enligt orsak-verkan-principen, vilket allt som vi människor kan uppfatta även gör. Men behöver det verkligen vara så? Tänk om det finns något som vi människor inte kan erfara med hjälp av våra sinnen? En annan dimension där tankar kan existera utan att det finns någon som tänker dem.

Hur kom jag in på det här? Jag har en förmåga att sväva iväg, bort från ämnet. Hade dock ingen plan med det här inlägget från början. Men det var skönt att skriva av sig. Jag har verkligen saknat dig min lilla blogg. Och det här med att inte ha en aning om vem man är eller förväntas vara är egentligen ganska kul. Hej hej alla främmande människor som eventuellt läser detta. Inte för att jag tror att så många gör det eller ens vet att min blogg finns, men ändå.

Puss och kram och hejdå för tillfället. Jag lovar att komma tillbaka hit snart. 

Och glöm inte att krossa patriarkatet!

Den kollektiva tröttheten har lagt sig som ett täcke över januarimörkret. Den har brett ut sig på ögonlocken, på axlarna och på TV:n. Den tränger sig igenom dimman och fastnar inte i spindelnäten. Den svävar i vardagsrummet på kvällen och tynger ner alla ögonlock på dagen. Den susar i öronen som havet gör i snäckorna. Men det är inte havet vi hör utan den diffusa melankolin i allt som är mittemellan. Allt som är lagom och varken eller. 

Men vi skyller på vädret. Säger att tröttheten beror på mörkret, att vi har D-vitaminbrist och förkylning. Vi ger vädret skulden för det vi inte orkar förklara. Vi säger att den sena ankomsten beror på bussen som inte kom fram på grund av snön. Vi får vår frånvaron struken från registret, för ingen kan väll hjälpa att bussen inte kom? Nej ingen kan påverka vädret. Så vi skyller på vädret. Oförmågan till koncentration är den regniga fönsterrutans fel. Smattret och den suddiga utsikten minskar skärpan så alla de raka konturerna blir till vågår. Vi skyller på vädret för att vi inte kan se vad som står på den vita tavlan eller lösa morgontidningens sudoku. 

Vi besvarar frågor med vädret också. För vädret är alltid ett säkert kort att använda för att slippa undan jobbiga djup och dalar i vardagens ytlighet. Hur har ditt jullov varit? Regnigt, snöigt, slaskigt och kallt på samma gång. För vädret beskriver också den motstridiga dubbelheten inombords på pricken. Men det är ingen som behöver veta det, nej nej. Vädret är en lina där smärtan kan hängas upp och vingla lätt i lugn och ro. Vi låter allt som gör ont balansera fram på det alltid godkända samtalsämnet.

Men vi går ju mot ljusa tider nu, säger de. Om vi bara tänker positivt och fokuserar på ljuset istället för mörkret så känns det inte lika tungt. Trots att vi varje dag missar den lilla ljusstrimma som orkar tränga sig genom molnen medan vi andas den torra klassrumsluften, kan vi i all fall föreställa oss ljuset som sköljer gatorna där ute på andra sidan av den fördragna gardinen. Vi måste kämpa emot tyngdkraften som drar ögonlocken nedåt. Kämpa emot bruset i öronen och låtas att det är havet vi hör. Snart kan vi bada i havet igen. Snart är mörkret och smärtan borta.

Men innerst inne vet vi. Vi vet att mörkret kommer tillbaka nästa år igen. Där innerst inne någonstans skiner vetenskapen som en liten ljuslåga av ångest. Där inne kommer mörkret fortsätta skina med sin närvaro. För hur mycket vi än skruvar upp ljuset går det inte att förinta mörkret. Men vi ju kan alltid skylla på vädret.

Idag:
Att skruva ner oväsendet från omvärlden genom att skruva upp Guns n Roses i hörlurarna.
Att läsa Franz Kafka och känna mig som en enorm skalbagge.
Att hata tyska mer än någonsin.
Att älska knästrumpor mer än någonsin (att dra upp över låren som ett försök att lindra den genomträngande kylan på vägen till och från skolan).
Att ha en stark känsla av att ögonen kommer tappa fästet i ögongloberna och trilla ut vilken sekund som helst (huvudvärk).
Att känna en underliggande ton av total vilsenhet på grund av det nya schema (liksom det allmänna tillståndet i livet)
(Att överanvända parenteser)

"One morning, as Gregor Samsa was waking up from anxious dreams, he discovered that in his bed he had been changed into a monstrous verminous bug."  Franz Kafka

Min blogg just nu: 

Ett skumt inlägg lite då och då, men för det mesta ett ganska stort tomrum. Ibland några bilder utan förklaring. Ibland en abstrakt text utan relaterade bilder. Jag förstår att folk har tröttnat på att kika in här. Konstigt nog är ändå det några få trogna besökare om dagen. Hej hej på er. 

Problemet är inte att jag inte har någon inspiration, utan att jag är osäker på vad som borde publiceras här. 

Jag vill inte vara för personlig och jag finner ingen mening i att skriva om min vardag. Detta resulterar i något slags mellanting. En text om något vardagligt där jag väver in alla känslor som finns utan att det är så tydligt vad det egentligen handlar om. 

Kanske ska jag fortsätta så. Kanske skriva ännu mer konstigt. Utan bilder, utan förklaring. Lite då och då när jag känner för det. Kanske flera gånger om dagen ibland. Kanske inget på en hel månad ibland. Kanske med dålig grammatik och felstavade ord ibland. Det spelar ingen roll. 

Eller så gör jag inte det. Kanske lägger jag ner hela bloggen och fortsätter skriva på mina hemliga ställen som finns lite överallt. 

Fortsätter fylla mina dagböcker med handskrivna meningar, tankar och känslor. Fortsätter göra små mobilanteckningar som sätter ord på olika situationer. Fortsätter skriva konstiga dikter långt bak i mina kollegieblock på lektionerna. Fortsätter fly till mitt hemliga dokument på datorn på håltimmarna och låtsas att jag är inne på Facebook som alla andra. 

Vet inte.