barfotajuni

Jag går från klassrum till klassrum. Korridor efter korridor. Följer klockan som om den vore en högre makt, men kommer ändå för det mesta i sista sekund. Som om jag någon gång kommer lära mig hitta. Som om jag någon gång kommer inse var jag är på väg. Jag vet inte.

 

Vad är upp och ner när känslor är ett vakuum? Som att det finns något jävla rätt eller fel när hela världen är fylld av tomhet. Hugg in friheten i berggrunden och tryck ctrl S.

 

Låt oss gömma oss nere i dalen av honung och fimpa på alla kullar av choklad. Världen är ändå upp och ner.

 

Det var fullmåne i helgen, vilket inte är relevant, men ändå.

 

Allting är bara små tegelstenar i muren. Men tas en bort, faller hela systemet. Mönstret är förstört, takten är bruten.

 

Ändå är varje sten så betydelselöst liten i stunden.

 

Vi ska sparka sönder alla murar och bryta oss igenom till andra sidan. Vi ska sticka hål på alla bubblor och doppa fötterna djupt ner i vattnet under ytan. Spränga berggrunden med dynamit så alla illusioner förintas och blir till kol. Men det räcker inte för det finns oändligt många murar att bryta sig igenom.

 

Vi måste gå bortom. Bortom murarna. 

 

Jag vet att jag skriver abstrakt och konstigt, men det spelar ingen roll. Alla korridorer är konkreta och följer ett mönster, men jag hittar inte i skolan ändå. Så jag anser att det inte spelar någon roll om saker och ting är strukturerade och välplanerade för i slutänden finns det ändå ingen ordning. I slutänden är alla konstnärer och poeter som är ensamma tillsammans. 

 

I vilket fall är inget är fint nog när när allt är finare på natten.