Evas bok

Har hamnat i någon slags läsmani senaste veckorna. Det var nog ett omedvetet nyårslöfte. Att börja läsa igen. Ta igen allt jag missat medan jag "inte haft tid". Har insett att jag visst har tid till att läsa. Att tiden beror på vad man prioriterar. Har insett hur mycket jag älskar böcker också. 

 

 

Senaste boken jag läste var Evas bok och jag blev alldeles kär Marianne Fredriksson språk. 

Ord som jag bara vill rama in och hänga upp på väggen. Läsa om och om igen. 

Här är några av mina favoritrader:

 

– Min mor menade att den inte är ond som inte kan skilja på ont och gott. Att ondskan bara finns där det goda uppstått. 


    – Det finns bara en Gud, sade mannen och hon kände kylan, visste att han höll på att dra på sig högtidlighetsdräkten. 

    – Javisst, sade hon och skrattade igen. Så kan man ju kalla det. 

    Tänkte: Det är ju sant. Men Gud är bara ett ord som begränsar. Det som är kraften på jorden och i himlen är bortom vårt namngivande. 


Barnets ögon var fulla med vishet, ägde kunskapen. Det var samma blick som flockens människor hade, som mors haft. Han vet som de, tänkte hon. Därför för han med sig ljuset. 

    Hur vet han? 


Men sagorna därhemma har inte mycket att göra, förstås. Sagor byggs av ord. 

    Jag tänker med ord, försöker begripa med ord. Kanske är det därför jag inte förstår. 

    Kanske har orden delat och styckat, hackat upp och skapat skillnader? 

    Kanske ser jag bara skillnader? 

    Kanske är det de vet i det här landet själva sanningen? Har det helheten? Där jag bara har skärvor.


Det var orden, men inte bara. Den väsentliga skillnaden mellan henne och de andra var detta att hon känt sin mor, bundits till en annan människa med starka band – ända från tidiga år.

    Genom det bandet hade hon blivit människa, skild från flockens stora kropp. Ensam. 

    Orden, och tankarna som orden föder, hade varit redskapen. Men bara det. Det avgörande hade varit bandet till morden, kärleken. 


Bygger männen sin värld så här, väljer ord som passar för ändamålet? Och duger inte den ena bilden så är det bara att byta. (...)

    Hon menade att orden var till för att beskriva världen. Men ord kunde brukas till annat också, det förstod hon nu. Ord var kanske mäktiga nog att skapa världen, rent av? Om man tog dem som passade, valde, formade om lite.


 

– Det var du som lockade mig, skrek han. Det är ditt fel alltsammans, din satans hora. Förbannad är du, förbannad. 

    Hon kom också på fötter öppnade munnen för att värja sig mot orättvisan. Då slog han henne över ansiktet med full kraft, hon for runt, föll handlöst, slog sönder knäna mot klippan.  (...)

    Allt blev fel, tänket hon. Nu somnar jag för alltid, den som tror på döden får döden, så var det ju.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0