Vi skyller på vädret
Den kollektiva tröttheten har lagt sig som ett täcke över januarimörkret. Den har brett ut sig på ögonlocken, på axlarna och på TV:n. Den tränger sig igenom dimman och fastnar inte i spindelnäten. Den svävar i vardagsrummet på kvällen och tynger ner alla ögonlock på dagen. Den susar i öronen som havet gör i snäckorna. Men det är inte havet vi hör utan den diffusa melankolin i allt som är mittemellan. Allt som är lagom och varken eller.
Men vi skyller på vädret. Säger att tröttheten beror på mörkret, att vi har D-vitaminbrist och förkylning. Vi ger vädret skulden för det vi inte orkar förklara. Vi säger att den sena ankomsten beror på bussen som inte kom fram på grund av snön. Vi får vår frånvaron struken från registret, för ingen kan väll hjälpa att bussen inte kom? Nej ingen kan påverka vädret. Så vi skyller på vädret. Oförmågan till koncentration är den regniga fönsterrutans fel. Smattret och den suddiga utsikten minskar skärpan så alla de raka konturerna blir till vågår. Vi skyller på vädret för att vi inte kan se vad som står på den vita tavlan eller lösa morgontidningens sudoku.
Vi besvarar frågor med vädret också. För vädret är alltid ett säkert kort att använda för att slippa undan jobbiga djup och dalar i vardagens ytlighet. Hur har ditt jullov varit? Regnigt, snöigt, slaskigt och kallt på samma gång. För vädret beskriver också den motstridiga dubbelheten inombords på pricken. Men det är ingen som behöver veta det, nej nej. Vädret är en lina där smärtan kan hängas upp och vingla lätt i lugn och ro. Vi låter allt som gör ont balansera fram på det alltid godkända samtalsämnet.
Men vi går ju mot ljusa tider nu, säger de. Om vi bara tänker positivt och fokuserar på ljuset istället för mörkret så känns det inte lika tungt. Trots att vi varje dag missar den lilla ljusstrimma som orkar tränga sig genom molnen medan vi andas den torra klassrumsluften, kan vi i all fall föreställa oss ljuset som sköljer gatorna där ute på andra sidan av den fördragna gardinen. Vi måste kämpa emot tyngdkraften som drar ögonlocken nedåt. Kämpa emot bruset i öronen och låtas att det är havet vi hör. Snart kan vi bada i havet igen. Snart är mörkret och smärtan borta.
Men innerst inne vet vi. Vi vet att mörkret kommer tillbaka nästa år igen. Där innerst inne någonstans skiner vetenskapen som en liten ljuslåga av ångest. Där inne kommer mörkret fortsätta skina med sin närvaro. För hur mycket vi än skruvar upp ljuset går det inte att förinta mörkret. Men vi ju kan alltid skylla på vädret.
