Vad är det som är?

Det är så mycket som är så ologiskt. Så konstigt. Så mycket som lämnar stora frågetecken i huvudet. Alla dessa frågetecken. De äter på mig. Smutsar ner. Rör till allt. Lämnar mig ensam bland omöjliga paradoxer. Vilsen i en skog fylld av återvändsgränder. 

    Jag förstår inte. 

    Åh. 

    Musik, till exempel. Vad är det? Varför passar vissa toner ihop och andra inte? Finns musik oberoende av människan? Var kommer i så fall alla regler från? Musik är fyllt av regler, fyllt av logik och ordning. Allt denna ordning skapar oordning i mitt huvud. För hur kan den bara finnas? Vem uppfann musikens regler? 

    Ännu mer konstigt blir det när man blandar in poesi i musiken, då det leder till två nya frågeställningar. För det första, varför blandar man musik med just poesi? Varför är ingen som sjunger tidningsartiklar eller romaner? Jo det är klart att man skulle tänka sig att det inte skulle fungera, i alla fall inte bli så lyckat då prosa inte skulle gå ihop med musikens versmått, rytm och just all logik. Det är bara det att detta leder till nästa frågeställning: vad är poesi? Vad är det med poesin som gör att den fungerar så bra ihop med musik? Detta är ännu svårare att besvara än frågan om vad musik är eftersom poesi saknar musikens logik och regler. Är inte poängen med poesin att den är fri från regler? Hur kan man då sjunga poesi om den saknar just reglerna, som bygger musiken?

    Om poesi är fritt från regler, logik och ordning, betyder det då att poesin egentligen inte finns? Kanske är det så att poesi bara är. Poesi kan omöjligt existera oberoende av människan, men hur kan man uppfinna något som egentligen inte finns? 

    Lite lättare blir det om jag lyssnar på klassik musik och struntar i poesin. Det är bara det att jag gillar poesi. Varför? Varför gillar jag poesi? Det är också en högst irriterande fråga som gnager på mig och blockerar själva njutningen i själva poesin. 

    Hur läser man poesi? Borde jag låta intellektet eller känslorna styra? Borde jag fokusera på att se genom metaforerna och hitta det underliggande budskapet? Eller borde jag sluta tänka och bara fokusera på att känna alla känslor som poesin väcker? Kanske är lösningen ett mellanting, låta intellektet och känslorna smälta ihop så all logik hamnar mitt i det känslosamma. Men hur gör man det? 

    Krävs det att man bortser från alla frågetecken för att kunna uppskatta något över huvud taget? 

    Att man låter allting som är bara få vara. 

    Om de ändå vore så enkelt. 

 

 
Varför gillar jag detta? Eller, gillar jag verkligen detta? Vad är det i så fall jag gillar? 
 

Kommentarer
Postat av: Lotta

känner igen mig i sådana här tankegångar så mycket, det känns just såhär. tycker om ditt sätt att sätta ord på det.

2013-05-13 @ 12:50:44
URL: http://flyktbehov.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0