Något opublicerat
Well, I try my best to be just like I am. But everybody wants you to be just like them (Bob Dylan)
Jag vill skriva, skriva, skriva något. Jag vill spy och spotta ut alla onda ord som biter mig i halsen.
För visst sitter känslorna i halsen.
De bildas i magen och tränger sig fram, upp genom bröstkorgen till halsen. Där stannar de och är allmänt enerverande och samtidigt ganska gosiga.
Folk förknippar glädje med färger. Massor av olika, annorlunda, varierande färger.
Men det är fel. Glädje är inte alls färgglatt. Glädje är ett normaltillstånd. Glädje är det vi känner när vi inte känner något alls. Hur kan det normala var unikt? Hur kan det normala vara färgglatt?
Dansar runt i mina nya creepers vid en telefonkiosk i London och känner mig coolast i världen
Hemma igen
Snart i London
Sitter på planet, drömmer om att flyga och tänker igenom vad jag kan ha glömt. La jag ner laddaren till mobilisen? Satte jag i minneskortet till kameran? Fick jag med mig öronproppar? (är en sån människa som inte kan sova utan öronproppar och ögonbindel.
Planet lyfter om ca en kvart och NU börjar det plötsligt rulla. Hejdå!
London London London
Lång text som ingen orkar läsa förutom DU.
Nu ska jag sluta skriva så abstrakt att ingen fattar vad jag snackar om.
Just nu, helt konkret, är det såhär: Jag har sovmorgon. Jag hatar tyska (men jag är äntligen färdig med förra veckans läxa *stolt*). Jag ska till LONDON nästa vecka (!!!). Jag älskar min nya frisyr, men saknar dessa bilder. Igår morse insåg jag att jag skulle redovisa om "Kemi i atmosfären" efter lunch. Förberedd? Nej. Gjorde en powerpoint under panik på fysiklektionen och engelsklektion. Den blev till slut jäkligt bra om jag får säga det själv, men senare visade det sig att min grupp inte skulle hinna redovisa. Det kommer i stället ska denna eftermiddag och jag ser verkligen fram emot att ha det överstökat.
Så ligger det till
Dot
Vinterläsning
Fult nagellack
Dagarna går.
De gör verkligen det. Går. Bokstavligen. De trampar på mig. Det känns som att jag har något viktigt att fundera över, samtidigt som det känns som att jag har funderat alldeles för mycket.
Jag vet att man måste somna innan man kan vakna. Jag vet att jag man måste avsluta något innan man kan börja på något nytt. Det innebär att jag måste påbörja något och ta mig igenom det för att kunna avsluta det jag måste avsluta innan jag kan börja om. Problemet är att jag inte vet vad det är jag ska påbörja. Eller avsluta.
Jag vet inte ens hur man somnar. Därför har jag svårt att vakna på riktigt. Svårt att vara vaken, svårt att leva. På riktigt.
Därför trampar dagarna på mig.
Just Kids
Dum blogg
Den lurar under våra naglar och mellan våra tår
Ibland kommer den på besök, dyker upp från ingenstans och gör tillvaron lite mer intressant än vanligt. Men ibland känns det som att den finns inuti hela tiden, att det gå att hitta den bara genom att leta lite. Ibland finns den inte alls och det mesta är då lika enformigt som likgiltigheten i allt som följer normen.
Kanske sitter inspirationen i händerna och får fingrarna till att dansa fram över tangentbordet. Eller sitter inspirationen i lårmuskeln och gör att vi kan ta oss framåt, gör att vi kan gå. Eller sitter den i ögonen och gör att vi kan ta in allt som händer och fånga det i ett när bakom pupillren.
Men jag tror att inspirationen är en motor som driver oss framåt, även om den står stilla ibland. Den är utspridd över hela kroppen, som ett täcke över alla känslor och händelser, omfamnar våra upplevelser och lägger sig på lur i alla kroppens hörn och kanter.
Äntligen har man lyckats göra ett praktiskt köp
Lite Göteborg och så
Jo, men det är faktiskt höstlov nu
Det gör det samma, inget spelar roll ändå. Inga bekymmer stör längre när man har ett efterlängtat lov framför sig att ta igen den förlorade sömnen. Som att komma ikapp, springa före i ledet så att det inte gör något om man ramlar tillbaka igen.
Kvällstid känns som nattetid nu för tiden
Så gick det när jag försökte plugga...
