barfotajuni

När man sitter och gör alldeles så mycket som är ingenting, känns glädje och lycka ganska ihåligt och tomt. Även fast löven har ändrat färg och ligger döda på marken står tiden ganska stilla. Som när man ruttnar av själva fulheten i allt som är roligt.

Eller när man sitter på kemilektionen och det bränner bakom tinningarna, eller när man skrattar bort hur man mår även om det står på skärman framför sig, eller när man är så djupfryst av stress att man inte orkar röra på fingrarna, eller när man inte fattar vad läraren säger på engelska för att öronen är bedövade från inflytande, eller när man har den där melankoliska orkeslösheten i hela kroppen som gör sekunder till timmar, eller när allas röster ekar i huvudet och studsar okontrollerbart fram och tillbaka mellan vänstra och högra hjärnhalvan, eller när man inte kan sluta gäspa utan att ögonen faller till marken, eller när alla andra pratar om kemi och man sitter och skriver på bloggen.

Då står tiden ganska still, även om den flyger iväg och ut genom fönstret.

Här sitter jag och gör ingenting egentligen. Här sitter jag och spelar lite gitarr och låter tiden gå. Snart är jag i skolan och koncentrerar mig, och försöker förstå. Men nu gör jag ingenting. Skönt.

 

Men jag kan inte bestämma mig ändå. Jag vill inte bestämma mig heller för en delen. Poängen är väl kanske inte det som händer eller vad man gör, utan bara att finnas. Men jag orkar ändå inte med tankarna i huvudet. Eller så älskar jag dem.