Jag är en fisk

Att simma medströms är som att simma mot en svagt glittrande fläck av glömska. Jag måste fortsätta simma mot strömmen. Trots den tunga ansträngning som krävs för att trotsa vattnets kraft. Jag måste fortsätta att simma mot inspiration och frihet. Falsk glädje och konstlade känslor ligger bakot, på andra sidan floden. Att ta den lätta vägen är en fälla som leder raka vägen till kroken på ett metspö. Då är jag död.
 
Tro inte att du kan fånga mig för jag är hal som en ål. Jag glider ur ditt grepp enkelt med ett skämt och hoppar i vattnet igen. Jag glider ifrån dig. Men tro inte att jag är glad för det. Inom mig rispar tårarna som naglarna mot en griffeltavla.
 

Om att skriva

Att skriva är som att spela snake. En orm slingrar sig omkring i huvudet och äter ord. Det går snabbare och snabbare och ormen blir längre och längre. Ibland krockar den med väggarna så allt stannar upp. Takten är bruten, rytmen är förstörd, allt börjar om.

Typ "Jag måste plugga, men sitter och skriver istället"

Jag går från klassrum till klassrum. Korridor efter korridor. Följer klockan som om den vore en högre makt, men kommer ändå för det mesta i sista sekund. Som om jag någon gång kommer lära mig hitta. Som om jag någon gång kommer inse var jag är på väg. Jag vet inte.
 
Vad är upp och ner när känslor är ett vakuum? Som att det finns något jävla rätt eller fel när hela världen är fylld av tomhet. Hugg in friheten i berggrunden och tryck ctrl S.
 
Låt oss gömma oss nere i dalen av honung och fimpa på alla kullar av choklad. Världen är ändå upp och ner.
 
Det var fullmåne i helgen, vilket inte är relevant, men ändå.
 
Allting är bara små tegelstenar i muren. Men tas en bort, faller hela systemet. Mönstret är förstört, takten är bruten.
 
Ändå är varje sten så betydelselöst liten i stunden.
 
Vi ska sparka sönder alla murar och bryta oss igenom till andra sidan. Vi ska sticka hål på alla bubblor och doppa fötterna djupt ner i vattnet under ytan. Spränga berggrunden med dynamit så alla illusioner förintas och blir till kol. Men det räcker inte för det finns oändligt många murar att bryta sig igenom.
 
Vi måste gå bortom. Bortom murarna. 
 
Jag vet att jag skriver abstrakt och konstigt, men det spelar ingen roll. Alla korridorer är konkreta och följer ett mönster, men jag hittar inte i skolan ändå. Så jag anser att det inte spelar någon roll om saker och ting är strukturerade och välplanerade för i slutänden finns det ändå ingen ordning. I slutänden är alla konstnärer och poeter som är ensamma tillsammans. 
 
I vilket fall är inget är fint nog när när allt är finare på natten. 
 

Tillvarosuppdatering

Läser om Salvador Dali och surrelism. Klär mig i hårband och långkjol. Drömmer om rymden och låtsas att jag är osynlig. Lyssnar mest på Velvet Underground, Patti Smith, The Doors och Pink Floyd. Spelar ukulele och målar flygande, nakna kroppar. Försover mig och missar tyskan. Dricker kaffe utan mjölk. Tar långa promenader i skogen som är ett annat universum och känner mig nästan hel.

Mot en annan riktning

Stigen är ny och ren. Där snurrar jag fram över glittriga stenar, rullar över oplogat grus och flyger genom frisk regnluft.
 
Andas nu, fyll lungorna med luft medan den är frisk.
Känn tomheten i bröstet fyllas ut.
Känn alla droppar på löven och barken mot ansiktets ömtåliga hud. 
 
Som om något är verkligt. Som om himlen är blå. Som om mänskligheten omloppsbana är fängslad i rymdens. Där flyr vi från tomrummet.
 
Blås alla stormar där tiden tagit slut. Fånga min lilla eldslåga och ta den dit allt möts. Ta den dit rök är vackert och låt den aldrig brinna ut. 
 





I universum inuti en sol sittandes på mitt egna moln

The Doors strömmar ut ur högtalaren och svävar omkring i luften i mitt rum. Om tio minuter är jag på väg till skolan för att ha en biologilektion. Och sedan gå hem igen. Jag ska kladda i mitt block och känna mig konstnärlig och ensam. En våg ska få ta tag i mig och spola upp mig på land så jag hamnar ovanför, bortom alla andra. Där ska jag sitta på ett moln tillsammans med min fantasi och titta ner i klassrummet. 
 

"There's a little place, a place called space ...

... It's a pretty little place, it's across the tracks, across the tracks and the name of the place is ..."

 

Jag vill skriva något fint men vet inte vad. Jag vill blogga men vet inte hur. Jag vill drömma men har inget att drömma om. Jag vill tänka, men vet inte vad jag ska tänka på. Jag vill synas utan att finnas.

 

Jag gosar in tankarna i ett mattetal. Låter dem flyga iväg bortom medvetandet en stund och koncentrerar mig så löven på träden fryser till is. Glömmer alla bekymmer och flyttar in i en annan värld utan regler eller lagar. Jag är bortom samhällets bestämmelser. Bortom allt som är rätt eller fel. Inuti en logisk värld av siffror och rättvisa. Elektroner syns inte med de finns. De har en massa men inget utseende. Ingen form, ingen färg, ingen fulhet eller finhet. Men miljoner andra olika egenskaper. Tankar syns inte heller, med de finn ändå. 


All entwined

Snart är jag tillbaka i vanligheten. 

 

Med stressiga morgnar, med knäckebröd till lunch, med brant backe hem från skolan, med en växande läxhög på skrivbordet, med halvdålig sömn och med slitet nagellack.

 

 

Med svullna ögon och ett ärr på armen lever jag vidare varje dag i vardagen. Med Spotify i mobilen och med dagbok på kvällen får jag den att gå. Genom svullna ögon ser jag löven ändra färg och molnen röra sig över himlen. I skogen försvinner blåbären, på stora torget försvinner torsdagskvälls-scenen. 

 

 

Med mina små händer skriver jag färdigt den sjätte dagboken och börjar på en ny. En rosa. Med hjärtat, händerna och hjärnan, alla sammanflätade, spottar jag ut nya och gamla ord på pappret. Blyerts fyller sida efter sida. 

 

Cykeln tullar till skolan varje morgon och dagarna rullar fortare än vinden över gruset. Bilen med sand sprider grus på vägen så ingen ska halka på isen. Jag halkar genom  livet. Glider genom vintern i Dr. Martens. Halkar genom motgång och framgång. I tunga kängor släpar jag fötterna på regnbågar av glas. Så ömtåliga. De svävar fram och ändrar färg som löven på hösten, som känslorna på natten, som tårarna på kinden. 

 

Samla ull så ni håller er varma till vintern alla barm. Samla skratt och glädje i fickan. Glittra som snön under solen, blinka som scenen på stora torget, försvinn som bären i skogen, rym hemifrån som medvetenheten på natten. 

 

Spring på fälten och göm er i skogen. Blås iväg med vinden som svaret på alla frågor. Rulla som cykeln till skolan. Rulla ner för livet och trampa upp för alla problem. Nå toppen och känn vinden genom håret. Känn smutsen under naglarna. Låt händerna fylla sidor med blyerts. Sida efter sida till cykeln inte orkar rulla mer.

 


Intoxicated by thee

 
Jag är tom i hela magen på mat, men min kropp är fylld med något annat. Något som mat inte kan ersätta. Något abstrakt.
 
På tåget hem gömde sig tårarna bakom mina runda solglasögon. Bedövningen som suttit i kroppen enda sen Patti Smith gjort entre på scenen släppte plötsligt och jag insåg att jag befann mig i verkligheten. Jag bara visste helt plötsligt, jag visste att jag var där i verkligheten, på jorden, i rymden, i universum, på marken, i Östersund, i ösregnet.
 
I verkligheten.
 
På tåget genom halva Sverige, bland alla tröd, vid sjön, under himlen, bland solen som glittrade på vattenytan, bakom mina runda solglasögon där tårarna gömde sig för omvärlden, där och då var jag säker på att jag fanns på riktigt. 
 
Jag är säker på att jag finns och säker på att jag lever nu. Mina tankar är inte längre illusioner. 
 
Jag har så mycket bilder att visa er från festivalen som var min första. Den första och absolut inte sista. Förutom att jag har sett Patti Smith, har jag också upplevt flera andra fantastiska konserter och träffat massor av underbara människor. Bilder kommer. 
 

Om man är korkad tom och glad

Halva sidor i min dagbok fylls av innehållslösa ord. Innehållslösa meningar utan poäng. Utan inspiration.
Jag tittar utan att se, känner utan att bry mig, hör utan att lyssna och finns utan att leva.
Och jag gillar det så himla mycket.
Det finns inga måsten, ingen panik över en deadline, ingen kemi, inga sömnlösa nätter, ingen stress och över inlämningsuppgifter. 
Sommarens mitt är tom, platt, och inspirationslös.
Och därmed så totalt underbar.
 
Senaste fyra inläggen här på bloggen har konstaterat sommarens brist på inspiration och något fint att skriva. 
 
Att skriva vad jag gör är inte relevant. Men om någon bryr sig kan jag sammanfatta mina två senaste veckor:
Vakna tidigt, äta en stor frukost, läsa en tidning, gå till jobbet (vilket innebär moppa golv, tömma papperskorgar, göra rent 15 toaletter, fem kaffemaskiner och tömma sex soptunnor, alltsammans på Borås Tidning), ta efterlängtade fikaraster, komma hem och känna en smärta i fötterna, kolla på top model (i brist på energi), laga mat, läsa en bok, läsa bloggar, sova, vakna tidigt och sedan kan ni resten. 
 
Jag gillar detta förutsebara liv, men är glad och innerligt tacksam att tillvaron inte är såhär året om. Och redan på onsdag kommer mönstret att brytas för då reser jag långt, långt bort och kliver ur min lilla bubbla med ett elefantsteg.
 
Om någon har orkat läsa ända hit (cred till dig) i detta röriga inlägga ska jag bara avsluta med att säga att jag har lärt mig att tycka om melon. (OBS, bara honungsmelon, har fortfarande svårt för vattenmelon) 
 
 

Bara vara

Vill resa. Flyga långt bort, iväg från det vanliga. Bort till något fint ställe och fota ettusenmiljoner bilder. Ettusenmiljoner meloner med jordubbar och grädde. Vill se hav, berg och städer. Vill springa på en sandstrand och bada bland koraller och fiskar. Vill vara omringad av palmer, vandra i en djungel, sedan hitta liten by där ingen kan engelska. Vill vara i en storstad och känna mig minst i hela världen. Vill svettas på ett trångt tåg med en tung väska på ryggen, utan att veta exakt var tåget kommer ta vägen, vad som kommer hända härnäst eller var allt kommer sluta. Bara veta att jag lever.
 
Men å andra sidan vill jag bara vara hemma. Bara gå ut i skogen här bredvid och plocka blåbär i duggregnet. Bara vara. 
 
Gatubild från Berlin. 
 

Tillvaron

Sitter i en svart soffa och lyssnar på regnet som kommer och går. Går upp halv sju på morgnarna och äter och jobbar och drömmer och tänker och äter igen och jobbar till halv tre. Kommer hem och faller ner i en svart soffa och kollar på något gammalt Top Model och masserar mina ömma fötter. Känner mig likgiltig där jag ligger och flyter uppe på ytan och undviker att sticka ner fötterna i det kalla vattnet nere på bottnen. Firar min undulat som fyllt 10. Lagar massa vegansk mat och känner mig inspirerad. Är en oviktig person här i min svarta soffa.
Tillvaron just nu är ganska okej och så. Har varit ensam hemma sen i fredags då mamma och pappa spenderat sina liv i en husvagn i varberg. Gillar det. Behöver vara för mig själv ibland. 
 
Min iPhone har blivit förstöd. Är superduperledsen. 
 
Jag var ute på en promenad och plötsligt kom den värsta regnskur jag varit med om i hela mitt liv. Nej det var inte regn, det var en hård dusch. Mobilen befann sig på det olämpliga stället i min jackficka och trots att det var en regnjacka, kom det in vatten som trängde sig in i telefonen. Den fungerar med kameran fotar konstigt och hela telefonen blir överhettad så fort den används så batteriet tar slut direkt. Han på Telia sa att vattnet hade förstört ledningarna inuti och de enda som går att göra är att lämna in den på lagning. För 2000 kr. Suck.  
 
 

Krunegård i glittrig jacka

För första gången på hela sommaren känns det som att det är sommar. Sommar på riktigt liksom. Markus Krunegård sjöng på stora torget igår i en dödligt snygg jacka. Det var torsdagskväll och jag hade bara ben och jeansjacka (och jag frös inte ens när jag gick hem mitt i natten, bara det liksom). Jag har frusit en hel vinter, en hel vår som har känts mer som höst och ett juni som varit så regnigt att Springsteen skulle drunknat om han hade varit här med sitt underbett.
 

Men nu är det sommar på riktigt och även om den skulle regnar bort igen, även om det blir aktuellt med svarta jeans igen och även solen aldrig mer vill titta fram, så har det i alla fall varit sommar åtminstone en gång. Och när vi satt där, jag och Patricia, i statsparken efter Krunegård hade sjungit Askan är den bästa jorden, på min jeansjacka som filt och bara pratade med om allt och ingenting kändes det som den skulle vara för evigt. 


Söndagsdryghet och monster under sängen

I natt väcktes jag av ett egendomligt ljud. Som att någon drog en sten mot mitt golv. Sedan hörde jag åska, regn och vind utanför fönstret och jag hamnade i det där tillståndet då man inte är helt säker på om man sover eller är vaken. Klockan var halv fem, visste jag. Eller om jag bara drömde att jag visste. Men den kan lika ägna varit något annat.

 

Idag är en sådan dag som inte riktigt verkar finnas på riktigt. En dag som kommer glömmas bort, sotreas i ett fack och ligga där och glömmas tillsammans med alla andra dagar. En dag som aldrig riktigt börjar eller slutar, den bara finns.

 

Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.

 

Eller om jag överhuvudtaget vill göra något med den. Kanske skulle jag bara ligga kar här i sängen och fortsätta fundera över vad det var som väckte mig i natt (halv fem eller när det nu var). Var det ett spöke? Eller har det där monster som bodde under min säng när jag var liten, det som mirakulöst försvann när jag blev äldre, plötsligt kommit tillbaka? Borde jag vara rädd? Borde jag i fortsättningen ta mig ur sängen med ett stort kliv, som jag gjorde när jag var liten, för att undvika att monstret grabbar jag om min vrist, drar in min under sängen och äter upp mig?


Ett bildlöst inlägg

Va?

Vad händer?

Hur kan det vara sommarlov?

Jag fattar ingenting. Var lever jag egentligen? Dagarna går utan att jag märker det. Mitt i allt stannar jag upp och nyper mig själv i armen och kommer för ett ögonblick tillbaka till verkligheten. Men det gör knappt ont. Det känns knappt ett dugg och snart står jag där igen mitt i ingenstans och undrar om jag verkligen finns på riktigt. Jag springer och springer och blir jagad av tiden. Jag stannar upp och börjar jaga tiden tillbaka. Sedan undrar jag vem det är jag jagar. Vad är egentligen tid? En fundering som snart övergår i vem är egentligen personen som jagar.

Hon som är beroende av Instagram, hon som längtar efter att få se Patti Smith, åka på festival och campa, hon som har sommarlov, hon som brukar bli arg och irriterad för småsaker, hon som aldrig blir nöjd.

Vem är hon egentligen?

Vem är jag?


Tisdag ∆

Patti Smith strömmar på hög volym in i mina öron från de vita iPhone-hörlurar. De lyckas nästan stänga ute klassens höga ljudnivå, men lyckas dock inte förse mig med motivation till att plugga fysik. Acceleration. Det är vad min hjärna borde fokusera på just nu. Men jag orkar inte. Inte nu, inte idag, men kanske i morgon, eller någon annan dag. Eftersom jag tydligen är sur och negativ hela tiden ska jag lista vad som är bra just nu.

 

– Jag hittade min laddare till datorn som var försvunnen över helgen. Jag hade glömt den i svensksalen.

– Jag hittade min skåpnyckel, som jag under en viss panik letat efter genom hela trapphuset i skolan. Jag trodde jag hade tappat den, men hittade den på det irriterande stället inuti min mattebok.

– Helgen som just tog slut, var så himla fin och spenderades mest med Patricia.

– Efter min lilla utflykt till Göteborg äger jag nu en hel del nya kläder. Bland annat en byxdress från Beyond Retro som jag längtar efter att få hoppa in i.

 

Polaroid land camera 1000

Jag är en kamera. En kamera med dålig fokusering så att världen blir suddig och oskarp. En kamera med kort vidvinkel så endas en liten del av världen kan uppfattas samtidigt. En kamera med mörk exponering så att varje bild, varje minne och varje intryck, blir mörk och dyster.
Jag är en gammal kamera som haft många filmrullar inuti sig och sett världen på ett nytt sätt varje gång.
Jag försöker lära mig hur kameran fungerar. Jag försöker lära mig fokusera så jag kan tänka på det jag vill, minnas det jag vill och se världen på det sättet jag vill komma ihåg den. För just nu kan  jag inte blunda. Jag kan inte titta ordentligt heller, för allt jag ser är så osorterat att jag inte vet var jag ska fästa blicken. Var är mitt linskydd? När är det min tur att blunda?
Min kamera är sönder-
Kan någon komma och laga den.
Kan någon laga mig?
Jag är en kamera. En kamera med dålig fokusering så att världen blir suddig och oskarp. En kamera med kort vidvinkel så endas en liten del av världen kan uppfattas samtidigt. En kamera med mörk exponering så att varje bild, varje minne och varje intryck, blir mörk och dyster.
Jag är en gammal kamera som haft många filmrullar inuti sig och sett världen på ett nytt sätt varje gång.
Jag försöker lära mig hur kameran fungerar. Jag försöker lära mig fokusera så jag kan tänka på det jag vill, minnas det jag vill och se världen på det sättet jag vill komma ihåg den. För just nu kan jag inte blunda. Jag kan inte titta ordentligt heller, för allt jag ser är så osorterat att jag inte vet var jag ska fästa blicken. Var är mitt linskydd? När är det min tur att blunda?
Min kamera är sönder.
Kan någon komma och laga den.
Kan någon laga mig?

Lång text som ingen orkar läsa förutom DU.

Räknar tiden och drömmer om att drömma. Lyssnar på Ebba Grön och minns gamla bilder. Tysklektionen börjar om 40 minuter och ute är det kallt, men inte lika kallt som i mitt hjärta och jag saknar något men vet inte vad jag vill ha för jag vet inte vad som fattas. Ångest över ogjorda läxor vilar i mitt medvetande och skulden svävar som en stjärna mitt i vårt vardagsrum (lalalla). Tiden biter mig i armen och påminner mig om att jag är vaken fast jag hellre vill sova.

Nu ska jag sluta skriva så abstrakt att ingen fattar vad jag snackar om.
Just nu, helt konkret, är det såhär: Jag har sovmorgon. Jag hatar tyska (men jag är äntligen färdig med förra veckans läxa *stolt*). Jag ska till LONDON nästa vecka (!!!). Jag älskar min nya frisyr, men saknar dessa bilder. Igår morse insåg jag att jag skulle redovisa om "Kemi i atmosfären" efter lunch. Förberedd? Nej. Gjorde en powerpoint under panik på fysiklektionen och engelsklektion. Den blev till slut  jäkligt bra om jag får säga det själv, men senare visade det sig att min grupp inte skulle hinna redovisa. Det kommer i stället ska denna eftermiddag och jag ser verkligen fram emot att ha det överstökat.




Fult nagellack

Dagarna går.

De gör verkligen det. Går. Bokstavligen. De trampar på mig. Det känns som att jag har något viktigt att fundera över, samtidigt som det känns som att jag har funderat alldeles för mycket.

 

Jag vet att man måste somna innan man kan vakna. Jag vet att jag man måste avsluta något innan man kan börja på något nytt. Det innebär att jag måste påbörja något och ta mig igenom det för att kunna avsluta det jag måste avsluta innan jag kan börja om. Problemet är att jag inte vet vad det är jag ska påbörja. Eller avsluta.

 

Jag vet inte ens hur man somnar. Därför har jag svårt att vakna på riktigt. Svårt att vara vaken, svårt att leva. På riktigt.

Därför trampar dagarna på mig.


Jo, men det är faktiskt höstlov nu

Ibland känns det som att tankarna tar slut, som att det inte finns något mer att tänka på. Samtidigt surrar de omkring i hjärnan som rastlösa bin, ivriga att få stick in gadden i hjärnans skrynkliga väggar. Plötsligt hugger de till och vägrar släppa taget. De sitter där och påminner. Påminner om att tankarna är slut, påminner om att jag ligger i sängen och inte kan somna, påminner om tomheten, påminner om allt runt omkring och påminner om meningslösheten. Den bittra, ensamma meningslösheten i att ligga vaken, utan tankar i huvudet och inte kunna somna.
Det gör det samma, inget spelar roll ändå. Inga bekymmer stör längre när man har ett efterlängtat lov framför sig att ta igen den förlorade sömnen. Som att komma ikapp, springa före i ledet så att det inte gör något om man ramlar tillbaka igen.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0