barfotajuni

 

”Alla barn är konstnärer, svårigheten ligger i att förbli barn som vuxen” sa Picasso.

 

När jag blir vuxen ska jag ska skriva en bok med påhittade karaktärer. Jag ska vara barn i hela mitt liv. Att skriva är som att leka. Man får hitta på hur man vill. Jag hittade en teckning jag hade gjort när jag var fem som föreställde ett tåg. Det var helt snett, rälsen svävade ståendes ovanför marken, vagnarna hade olika färger, himlen var ett sträck längst upp på pappret och inuti tåget satt gestalter som hade hår och kläder som smälte ihop. Det såg inte alls verkligt ut, men det var min bild av ett tåg. Så såg det ut för mig. Sendan blev jag äldre och målade för att efterlikna verkligheten. Jag blev rädd för att misslyckas. Rädd för vad alla andra tycker. Rädd för att göra fel. 

 

Men nu bryr jag mig inte. 

 

Om jag vill svara att 5+5 = någonstans mellan 7 och 12, så kan jag göra det. Om jag vill gå ut med orakade ben, så kan jag göra det. Om jag vill måla en gubbe med ett hål i huvudet, så kan jag göra det. Om jag vill färga håret rött med hennafärg, så kan jag göra det.