Vad är det som är?

Det är så mycket som är så ologiskt. Så konstigt. Så mycket som lämnar stora frågetecken i huvudet. Alla dessa frågetecken. De äter på mig. Smutsar ner. Rör till allt. Lämnar mig ensam bland omöjliga paradoxer. Vilsen i en skog fylld av återvändsgränder. 

    Jag förstår inte. 

    Åh. 

    Musik, till exempel. Vad är det? Varför passar vissa toner ihop och andra inte? Finns musik oberoende av människan? Var kommer i så fall alla regler från? Musik är fyllt av regler, fyllt av logik och ordning. Allt denna ordning skapar oordning i mitt huvud. För hur kan den bara finnas? Vem uppfann musikens regler? 

    Ännu mer konstigt blir det när man blandar in poesi i musiken, då det leder till två nya frågeställningar. För det första, varför blandar man musik med just poesi? Varför är ingen som sjunger tidningsartiklar eller romaner? Jo det är klart att man skulle tänka sig att det inte skulle fungera, i alla fall inte bli så lyckat då prosa inte skulle gå ihop med musikens versmått, rytm och just all logik. Det är bara det att detta leder till nästa frågeställning: vad är poesi? Vad är det med poesin som gör att den fungerar så bra ihop med musik? Detta är ännu svårare att besvara än frågan om vad musik är eftersom poesi saknar musikens logik och regler. Är inte poängen med poesin att den är fri från regler? Hur kan man då sjunga poesi om den saknar just reglerna, som bygger musiken?

    Om poesi är fritt från regler, logik och ordning, betyder det då att poesin egentligen inte finns? Kanske är det så att poesi bara är. Poesi kan omöjligt existera oberoende av människan, men hur kan man uppfinna något som egentligen inte finns? 

    Lite lättare blir det om jag lyssnar på klassik musik och struntar i poesin. Det är bara det att jag gillar poesi. Varför? Varför gillar jag poesi? Det är också en högst irriterande fråga som gnager på mig och blockerar själva njutningen i själva poesin. 

    Hur läser man poesi? Borde jag låta intellektet eller känslorna styra? Borde jag fokusera på att se genom metaforerna och hitta det underliggande budskapet? Eller borde jag sluta tänka och bara fokusera på att känna alla känslor som poesin väcker? Kanske är lösningen ett mellanting, låta intellektet och känslorna smälta ihop så all logik hamnar mitt i det känslosamma. Men hur gör man det? 

    Krävs det att man bortser från alla frågetecken för att kunna uppskatta något över huvud taget? 

    Att man låter allting som är bara få vara. 

    Om de ändå vore så enkelt. 

 

 
Varför gillar jag detta? Eller, gillar jag verkligen detta? Vad är det i så fall jag gillar? 
 

The End

 

Tre meter och ett kravallstaket

bildkälla 
 
 

Idag fyller en av de bästa i hela världen år.

Det är konstigt hur en person man aldrig träffat kan betyda så mycket. 

En person man stått tre meter ifrån. Tre meter och ett kravallstaket. Tre meter och en obeskrivlig lycka. 

 
 
Detta är några favforitstycken i några favoritlåtar (läs och njut): 
 
Free money
I'll buy you a jet plane, baby,
Get you on a higher plane to a jet stream
And take you through the stratosphere
And check out the planets there and then take you down
Deep where it's hot, hot in Arabia, babia, then cool, cold fields of snow
And we'll roll, dream, roll, dream, roll, roll, dream, dream.
 
Goodspeed
Love is a vampire 
Energy of dead 
Love is like a boomerang 
Comin' back again 
On a rack of red leather 
On a rack of skin and sin 
Tell me how to pale 
In adrenaline
 
Land

Then he cries, then he screams, saying
Life is full of pain, I'm cruisin' through my brain
And I fill my nose with snow and go Rimbaud,
Go Rimbaud, go Rimbaud,
And go Johnny go, and do the watusi, oh do the watusi

There's a little place, a place called space
It's a pretty little place, it's across the tracks

 
Space Monkey
That banana-shaped object ain't no banana. 
It's a bright, yellow U.F.O. 
And he's coming to get me. Here I go. 
Up, up, up, up, up, up, up ,up, up ... 
Oh, goodbye mama. I'll never do dishes again. 
Here I go from my body. 
Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Help!
 
Birdland
I am helium raven and this movie is mine,
So he cried out as he stretched the sky,
Pushing it all out like latex cartoon, am I all alone in this generation?
We'll just be dreaming of animation night and day
And won't let up, won't let up and I see them coming in,
Oh, I couldn't hear them before, but I hear 'em now,
It's a radar scope in all silver and all platinum lights
Moving in like black ships, they were moving in, streams of them,
And he put up his hands and he said, “It's me, it's me,
I'll give you my eyes, take me up, oh now please take me up
 
 
 Grattis Patti Smith. 


Just nu

Är alldeles ensam hemma. Äter ostmackor och dricker Loka med smak av vinter. Lyssnar på musik och sjunger med. Högt. Högt. Ingen hör.
 
Behöver bara vara själv.
 
Har varit på seconhand med min fina fina vän Patricia idag.  
 
Patricia fick för sig att prova sin drömklänning på myrornas. Oerhört snygg. (!)
 

Festivalsgiffar






 
Jag vill ha sommmar NU
Jag vill ha festival och äventyr
Jag vill fuldansa i ösregn ända till känseln i fötterna försvinner

Jag vill lära känna nya människor
Jag vill bli inspirerad av olika personligheter, olika stilar och olika dialekter
Jag vill spela ölspel hela degen och dricka vin ur plastglas 
 
Jag vill sova i tält i sovsäck med tjocka strumpor 
Jag vill somna i en söndrig solstol 

Jag vill stöta ihop med en kändis på gatan
Jag vill se Patti Smith igen och bli genuint lycklig för en stund
 
Jag vill tillbringa dagen på marknad i en okänd stad
Jag vill ha djupa samtal på trottoarkant utanför Ica
 
Men först vill jag ha en lång och kall vinter
 

Livet är en fest

 
Igår dansade jag tillsammans med fyrtioplussare till bästaste Nationalteatern. 
 
Tänk om hela livet var en konsert. 
 

Engångskamera var det

 
Jag har efter många om och men äntligen fått in bilderna jag tog med engångskameran på yran. Jag har blivit lite förälskad i att fota analogt och det komiska är att jag hittade en oanvänd engångskamera här hemma i bokhyllan för någon vecka sen. Efter lite researching har jag insett att den legat där orörd i nästan tio år. Nu får den följa med mig lite överallt. 

But not mine

 
Låter dessa snurra om och om igen. 
 

Storsjöyran 2012

Efter elva timmar tåg var vi äntligen framme.
  Vi bekantade oss med grannarna.
 Vi kollade på Christian Anttila.
 Vi dansade på silent disco.
 Dagarna tillbringade vi i stan, på marknaden och på skivmässan.
 
 Jag slösade massor med pengar på olika tygpåsar, t-shirtar och pins. Det var värt.  
 Thåström var grym.
 Laleh var så himla söt live. 
 
 
Nästa dag åt vi den absolut bästa (och dyraste) frukosten på länge.
 Och jag fick en kram av Bamse.
 Sedan blev jag barnsligt glad när jag stötte på trummisen i Patti Smith Group.
 Och sedan blev jag ännu mer barnsligt glad när jag äntligen fick se Patti Smith live. (Åhhh så himla BÄST!)
 Sedan stötte vi på några Göteborgare som var himla trevliga (och blöta)
 The Hives var så sjukt bra!
 Först stod vi nästan längst fram på Den Svenska Björnstammen och var nära på att bli nedtrampad flera gånger om. Till slut lyckades jag backa.  
 Vi fuldansade i ösregnet till Rebecka och Fiona.
 Tältet var för blött för att sova i, så vi dygnade och värmde oss under filtar.
 Jag var Lilla My en stund.
 Sedan kom gryningen och det var fint.
 På tåget hem med blev jag sjukt deep och satt och skrev dikter på baksidan av tågbiljetten med Patti Smith på bröstet. 
 

Intoxicated by thee

 
Jag är tom i hela magen på mat, men min kropp är fylld med något annat. Något som mat inte kan ersätta. Något abstrakt.
 
På tåget hem gömde sig tårarna bakom mina runda solglasögon. Bedövningen som suttit i kroppen enda sen Patti Smith gjort entre på scenen släppte plötsligt och jag insåg att jag befann mig i verkligheten. Jag bara visste helt plötsligt, jag visste att jag var där i verkligheten, på jorden, i rymden, i universum, på marken, i Östersund, i ösregnet.
 
I verkligheten.
 
På tåget genom halva Sverige, bland alla tröd, vid sjön, under himlen, bland solen som glittrade på vattenytan, bakom mina runda solglasögon där tårarna gömde sig för omvärlden, där och då var jag säker på att jag fanns på riktigt. 
 
Jag är säker på att jag finns och säker på att jag lever nu. Mina tankar är inte längre illusioner. 
 
Jag har så mycket bilder att visa er från festivalen som var min första. Den första och absolut inte sista. Förutom att jag har sett Patti Smith, har jag också upplevt flera andra fantastiska konserter och träffat massor av underbara människor. Bilder kommer. 
 

People have the power

Glider runt på youtube och kollar på Patti Smith-klipp. 
 
Så himla bra när poesin övergår i rock. 
 
Alltså människan är 64 år här! 
 
Och jag ska se henne om knappt tre veckor! Och jag är så barnsligt glad. När jag var liten hade jag aldrig någon idol och jag hatade därför att skriva i de där "mina vänner"-böckerna för då var man alltid tvungen att skriva sin idol. Men jag jade ju ingen anin vem jag skulle skriva. Nu är jag för gammal för mina vänner, men 10 år för sent har jag hur som helst listat ut vem som är min idol. 
 
Snart kommer Patricia hit och vi ska dricka vegansk chai och lyssna på musik. 
 

Krunegård i glittrig jacka

För första gången på hela sommaren känns det som att det är sommar. Sommar på riktigt liksom. Markus Krunegård sjöng på stora torget igår i en dödligt snygg jacka. Det var torsdagskväll och jag hade bara ben och jeansjacka (och jag frös inte ens när jag gick hem mitt i natten, bara det liksom). Jag har frusit en hel vinter, en hel vår som har känts mer som höst och ett juni som varit så regnigt att Springsteen skulle drunknat om han hade varit här med sitt underbett.
 

Men nu är det sommar på riktigt och även om den skulle regnar bort igen, även om det blir aktuellt med svarta jeans igen och även solen aldrig mer vill titta fram, så har det i alla fall varit sommar åtminstone en gång. Och när vi satt där, jag och Patricia, i statsparken efter Krunegård hade sjungit Askan är den bästa jorden, på min jeansjacka som filt och bara pratade med om allt och ingenting kändes det som den skulle vara för evigt. 


Såhär glad blev jag när ...

... jag hittade den här festivalen.
OMG Patti Smith, Den Svenska Björnstammen, Thåström, Laleh, Lars Winnerbäck, Markus Krunegård ... = jag måste dit.

Grattis på födelsedagen

Idag, den 24 maj 2012, fyller självaste Robert Zimmerman 71 år.
Tyvärr firas detta genom plugg, plugg, plugg, plugg osv osv.

Ser du något bakom molnen?

Jo, jag gillar Bobban, det har nog framgått tidigare i bloggen, men trots giffen ovan och och min kärlek till denna gamle man, måste jag slänga in en liten "hiss" till Den svenska björnstammen. Åh, så himla bra, trots att de inte alls är den typ av musik som jag vanligtvis föredrar. Jag känner mig så glad för tillfället, över att för en gångs skull inte lyssna på en sjuttioårig man med hes röst eller en sextiosexårig tant med halvgrått hår eller en satanistisk, avdankad rocksångare (jag äskar dock fortfarande Bob Dylan, Patti Smith och Ozzy Osbourne med fler). Jag har gått och trallat på Svalkar Vinden hela dagen.

Rainy Day Women # 12 & 35


RSS 2.0