Detta inlägg kom som en impuls så jag vet inte vad det var tänkt att handla om

JAG SAKNAR DIG BLOGGEN.

 

Nu är det ett nytt år och kanske att det är tid för mig att börja skriva lite här igen. Jag har velat göra detta länge. Skriva något här på bloggen alltså. Har massa ord och meningar som bubblar inom mig, men jag får dem inte ur mig. Hittar inte takten, rytmen eller formen. Hittar inte en väg in i denna kyliga bloggosfär igen, hittar inte mig själv i detta gigantiska internetlandskap. Vem är jag här? Vem är det som står bakom denna blogg?

 

Det är så mycket lättare att skriva i min dagbok. Där skriver jag varje dag och orden, meningarna, känslorna och intellektet bara samarbetar och för i mig i det magiska tillståndet av total skärpa. Så känns det när jag skrivet i min dagbok. Jag älskar min dagbok. Men jag skulle så gärna vilja skapa samma magi här på bloggen och göra ett litet avtryck i denna kyliga och gigantiska cybervärld. Varför är det så svårt att få ur sig något här?

 

Ibland känns det som att jag uppstår i möten med andra. Som att jag blir den personen som den andra förväntar sig att jag ska vara. Så vem blir jag då om jag inte vet vem den andra personen är eller vilka förväntningar den har på mig? Vem är jag när jag möter vilt främmande människor som lyckats hitta in till min lilla blogg? När jag skriver i min dagbok skriver jag bara till mig själv, vilket gör att jag inte behöver fundera på vem jag är. För jag vet ju vad jag har för förväntningar på mig själv.

 

Eller? Det är inte så himla enkelt det heller. Att veta vem man är alltså (eller "en", om det låter bättre i en feminists öra). I synnerhet inte när man (jag är kluven till det här med "en", men tänkte ha ett eget inlägg om det någon gång) är ensam. Hur kan man ens veta att man existerar när man är ensam? Tänk om man börjar existera endast när den andres blick träffar en? Tänk om man endast finns i den andres huvud?

 

Jag tänker, alltså finns jag. Jag tänker, alltså finns jag. Jag tänker, alltså finns jag.....

 

Vet inte om jag tycker Descartes bevis är som himla bra ändå. Han utgår från att allt ter sig enligt orsak-verkan-principen, vilket allt som vi människor kan uppfatta även gör. Men behöver det verkligen vara så? Tänk om det finns något som vi människor inte kan erfara med hjälp av våra sinnen? En annan dimension där tankar kan existera utan att det finns någon som tänker dem.

 

Hur kom jag in på det här? Jag har en förmåga att sväva iväg, bort från ämnet. Hade dock ingen plan med det här inlägget från början. Men det var skönt att skriva av sig. Jag har verkligen saknat dig min lilla blogg. Och det här med att inte ha en aning om vem man är eller förväntas vara är egentligen ganska kul. Hej hej alla främmande människor som eventuellt läser detta. Inte för att jag tror att så många gör det eller ens vet att min blogg finns, men ändå.

 

 

Puss och kram och hejdå för tillfället. Jag lovar att komma tillbaka hit snart. 

Och glöm inte att krossa patriarkatet!

 

Kommentarer
Postat av: Emil

Åh, vad fint med ett nytt inlägg från dig. Jag försöker själv allt mer se min blogg som en dagbok, eller kanske snarare som en minnesbank, alltså saker jag inte vill glömma och jag samtidigt tror att andra kan ha en viss behållning av. Det synsättet funkar åtminstone bra för mig.

2014-01-02 @ 21:09:25
URL: http://ryktenomflykten.tumblr.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0