Jag tänker vara barn i hela mitt liv
”Alla barn är konstnärer, svårigheten ligger i att förbli barn som vuxen” sa Picasso.
När jag blir vuxen ska jag ska skriva en bok med påhittade karaktärer. Jag ska vara barn i hela mitt liv. Att skriva är som att leka. Man får hitta på hur man vill. Jag hittade en teckning jag hade gjort när jag var fem som föreställde ett tåg. Det var helt snett, rälsen svävade ståendes ovanför marken, vagnarna hade olika färger, himlen var ett sträck längst upp på pappret och inuti tåget satt gestalter som hade hår och kläder som smälte ihop. Det såg inte alls verkligt ut, men det var min bild av ett tåg. Så såg det ut för mig. Sendan blev jag äldre och målade för att efterlikna verkligheten. Jag blev rädd för att misslyckas. Rädd för vad alla andra tycker. Rädd för att göra fel.
Men nu bryr jag mig inte.
Om jag vill svara att 5+5 = någonstans mellan 7 och 12, så kan jag göra det. Om jag vill gå ut med orakade ben, så kan jag göra det. Om jag vill måla en gubbe med ett hål i huvudet, så kan jag göra det. Om jag vill färga håret rött med hennafärg, så kan jag göra det.
Det enda jag är rädd för nu är att bli rädd. Att bli rädd för att skapa så kreativiteten dör ut. Att hamna i en vilsen ovisshet med en hinna framför ögonen. En hinna som filtrerar allt ljus och gör världen suddig och oskarp. En hinna som gör varje skratt ihåligt och tomt.
Höstvindar
morgon
Igår hade vi skolfoto och paradoxalt nog var det en sådan dag då jag bara kände mig allmänt snygg hela dagen. Det har aldrig hänt tidigare då skolfoto brukar inträffa på den dagen på året då jag känner mig som allra fulast.
Annars trevar sig livet fram på en stenig stig. Går vilse ibland med brukar hitta hem igen. Jag hittar hem till mig själv men kan inte släppa in ljus min lilla bubbla.
Jag kan inte var personlig här.
Men jag har insett att livet inte behöver ha en enda riktning.
För övrigt fick den svarta tröjan följa med hem igår från Gina Trikot igår. Jag gillar den mycket.
Tumblr
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag har plötsligt gått och blivit galet aktiv på Tumblr.
Jag har aldrig riktigt förstått det här med att samla andras bilder och rebloga...
Å andra sidan är det kul att samla helt random bilder på ett ställe för det finns ju så ofattbart mycket ofattbart fina bilder som ofattbart bra människor har tagit.
Samtidigt tror jag inte att inspirationen kommer utifrån, utan inifrån. Att glida runt på olika bloggar, tumblr och instagram är kul, men inspirerad blir jag inte. Snarare informerad. Vilket jag tror är en grund för att senare kunna bli inspirerad på riktigt.
Därför är min tumblr en blandning av egna bilder och andras som jag kan gå tillbaka och kolla på precis när jag känner för det. Väldigt osorterat. Men om någon skulle bry sig hittar ni mig här.
The City of the Drawers
Såhär känner jag just nu:
“The only difference between me and a madman is I'm not mad.”
Salvador Dalí
Oh well, whatever, nevermind
Nu har jag vaknat 06:25 varje dag i en vecka och därmed börjat komma in i stadiet då ögonen blir allt hängigare, påsigare och tröttare för varje dag som springer iväg. Jag har ingen klocka som ringer, ingen mamma som väcker mig, men en inbyggd tupp i näsan som gal varje morgon och gör mig klarvaken punktligt klockan 06:25. Helt utan att ta hänsyn till eventuell sovmorgon eller helg.
Det spelar liksom ingen roll när jag går och lägger mig för jag vaknar samma tid ändå.
Idag är sista dagen mitt fritidskort är gällande och därför ska jag åka med 09:10-bussen till Göteborg. Buss 100 mot Göteborg är en av de två bra sakerna med Borås (den andra är att det finns mycket skog så man alltid har någonstans att fly undan och vara för sig själv och bara andas sådär som bara går att andas i skogen).
Slutligen, mitt visdomsord för idag: Om du någonsin funderat på en svart polo, DO IT. Jag hittade denna på HM för 75 kr och den har snabbt blivit min senaste materiella kärlek. Jag vet inte varför, det liksom bara klickade.
Om att skriva
Att skriva är som att spela snake. En orm slingrar sig omkring i huvudet och äter ord. Det går snabbare och snabbare och ormen blir längre och längre. Ibland krockar den med väggarna så allt stannar upp. Takten är bruten, rytmen är förstörd, allt börjar om.
Tillvarosuppdatering
Läser om Salvador Dali och surrelism. Klär mig i hårband och långkjol. Drömmer om rymden och låtsas att jag är osynlig. Lyssnar mest på Velvet Underground, Patti Smith, The Doors och Pink Floyd. Spelar ukulele och målar flygande, nakna kroppar. Försover mig och missar tyskan. Dricker kaffe utan mjölk. Tar långa promenader i skogen som är ett annat universum och känner mig nästan hel.
Photo Booth
Måste skryta lite och säga att min undulat är väldigt fotogenisk. Och taktkänsla har han också. Ha gilar att dansa till Joy Division. Och så heter han Nils, trots att han är en flicka (vi trodde det var en pojke först, tills vi gick till djuraffären för att klippa klorna och det första butiksbiträdet säger är "oj här kommer en liten flicka" och det kändes fel att bara döpa om honom/henom då). Nils är 10 år och mycket gammal. Han/hon/hen föredrar att promenera framför att flyga. Nils har funnits i mitt liv sen jag var sju år gammal.
Sommarlovets sista dag
Jag och Linnea firade den sista dagen på det bästa sommarlovet (för Linnea även det siata, någonsin) med att göra tunnbrödsrullar, gå till ett fint litet ställe, bre ut en filt (som även var en väska ihopfälld), äta alldeles för många kakor, dricka hallonad, prata minnen, lysna på musik, deppa för skolan börjar i morgon och slutligen klättra upp i ett träd.
Mitt rum
Att städa i mitt rum är att gå på upptäcksfärd. På några av de mörkaste och mest bortglömda ställena hittade jag bland annat en samling fingerdockor, KP-tidningar från 2006, orange löshår, pixiböcker, mina gamla favoritbarbiedockor (varför var de allra fulaste de man tyckte om mest?), dockkläder, recept, min almenacka från sjunde klass osv.
Intoxicated by thee
Jag är tom i hela magen på mat, men min kropp är fylld med något annat. Något som mat inte kan ersätta. Något abstrakt.
På tåget hem gömde sig tårarna bakom mina runda solglasögon. Bedövningen som suttit i kroppen enda sen Patti Smith gjort entre på scenen släppte plötsligt och jag insåg att jag befann mig i verkligheten. Jag bara visste helt plötsligt, jag visste att jag var där i verkligheten, på jorden, i rymden, i universum, på marken, i Östersund, i ösregnet.
I verkligheten.
På tåget genom halva Sverige, bland alla tröd, vid sjön, under himlen, bland solen som glittrade på vattenytan, bakom mina runda solglasögon där tårarna gömde sig för omvärlden, där och då var jag säker på att jag fanns på riktigt.
Jag är säker på att jag finns och säker på att jag lever nu. Mina tankar är inte längre illusioner.
Jag har så mycket bilder att visa er från festivalen som var min första. Den första och absolut inte sista. Förutom att jag har sett Patti Smith, har jag också upplevt flera andra fantastiska konserter och träffat massor av underbara människor. Bilder kommer.
Festival osv
Så här ser det ut på mitt golv just nu. Japp.
En lördag
Idag har varit en bra dag.
En himla fin dag osv.
Hi there
Jag och mamma har varit på Netonnet köpt en ny liten kompaktkamera. Och jag ska ha med den till festivalen. Och jag kunde inte låta bli att köpa en engångskamera också. Det var allt jag ville säga. Peace out.
Det är blått
I våras bestämde jag mig för att gå ut i skogen och plocka massor massor med bär någon gång under sommaren.
Det gjorde jag i helgen och det var gott.
Sneak
1. Jag kommer känna mig så festivalaktig/hippi/knarkare i den här nästa vecka på Storsjöyran. Absolut älskar tröjan o så.
2. Min iphone är inlämnad på lagning och det känns som att jag aldrig kommer få tillbaka den någon gång i hela mitt liv. Som att jag har adopterat bort mitt egna barn. Samtidig är livet ganska skönt och slappt uatan ett ständigt behov av att kolla vad som händer på instagram, ta reda på vädret, fota frukosten eller skicka sms.
3. Jag har inget mer att skriva nu eftersom mitt liv varken är på botten eller toppen eller uppe eller nere eller svart eller vitt. Jag är ganska allmänt nöjd. Föruteom en liten bitande oro inom mig att iPhonen inte kommer bli lagad innan festivalen. (Dagens i-landsproblem)
Försöker måla men det blir inte bara superdåligt.
Bara vara
Vill resa. Flyga långt bort, iväg från det vanliga. Bort till något fint ställe och fota ettusenmiljoner bilder. Ettusenmiljoner meloner med jordubbar och grädde. Vill se hav, berg och städer. Vill springa på en sandstrand och bada bland koraller och fiskar. Vill vara omringad av palmer, vandra i en djungel, sedan hitta liten by där ingen kan engelska. Vill vara i en storstad och känna mig minst i hela världen. Vill svettas på ett trångt tåg med en tung väska på ryggen, utan att veta exakt var tåget kommer ta vägen, vad som kommer hända härnäst eller var allt kommer sluta. Bara veta att jag lever.
Men å andra sidan vill jag bara vara hemma. Bara gå ut i skogen här bredvid och plocka blåbär i duggregnet. Bara vara.
Gatubild från Berlin.
Njuter och så vidare.
Jag har ätit något gott.
Från och med nu ska jag bara köpa ecologisk och fairtrade-märkt mörk choklad. För detta var något av det bästa jag har ätit på länge.
Bara det att den lät klick när jag bröt den.
