barfotajuni

 

Jag har efter många om och men äntligen fått in bilderna jag tog med engångskameran på yran. Jag har blivit lite förälskad i att fota analogt och det komiska är att jag hittade en oanvänd engångskamera här hemma i bokhyllan för någon vecka sen. Efter lite researching har jag insett att den legat där orörd i nästan tio år. Nu får den följa med mig lite överallt. 

 

Låter dessa snurra om och om igen. 

 

Efter elva timmar tåg var vi äntligen framme.

  Vi bekantade oss med grannarna.

 Vi kollade på Christian Anttila.

 Vi dansade på silent disco.

 Dagarna tillbringade vi i stan, på marknaden och på skivmässan.

 

 Jag slösade massor med pengar på olika tygpåsar, t-shirtar och pins. Det var värt.  

 Thåström var grym.

 Laleh var så himla söt live. 

 

 

Nästa dag åt vi den absolut bästa (och dyraste) frukosten på länge.

 Och jag fick en kram av Bamse.

 Sedan blev jag barnsligt glad när jag stötte på trummisen i Patti Smith Group.

 Och sedan blev jag ännu mer barnsligt glad när jag äntligen fick se Patti Smith live. (Åhhh så himla BÄST!)

 Sedan stötte vi på några Göteborgare som var himla trevliga (och blöta)

 The Hives var så sjukt bra!

 Först stod vi nästan längst fram på Den Svenska Björnstammen och var nära på att bli nedtrampad flera gånger om. Till slut lyckades jag backa.  

 Vi fuldansade i ösregnet till Rebecka och Fiona.

 Tältet var för blött för att sova i, så vi dygnade och värmde oss under filtar.

 Jag var Lilla My en stund.

 Sedan kom gryningen och det var fint.

 På tåget hem med blev jag sjukt deep och satt och skrev dikter på baksidan av tågbiljetten med Patti Smith på bröstet. 

 

 

Jag är tom i hela magen på mat, men min kropp är fylld med något annat. Något som mat inte kan ersätta. Något abstrakt.

 

På tåget hem gömde sig tårarna bakom mina runda solglasögon. Bedövningen som suttit i kroppen enda sen Patti Smith gjort entre på scenen släppte plötsligt och jag insåg att jag befann mig i verkligheten. Jag bara visste helt plötsligt, jag visste att jag var där i verkligheten, på jorden, i rymden, i universum, på marken, i Östersund, i ösregnet.

 

I verkligheten.

 

På tåget genom halva Sverige, bland alla tröd, vid sjön, under himlen, bland solen som glittrade på vattenytan, bakom mina runda solglasögon där tårarna gömde sig för omvärlden, där och då var jag säker på att jag fanns på riktigt. 

 

Jag är säker på att jag finns och säker på att jag lever nu. Mina tankar är inte längre illusioner. 

 

 

 

Så här ser det ut på mitt golv just nu. Japp. 

 

Vill resa. Flyga långt bort, iväg från det vanliga. Bort till något fint ställe och fota ettusenmiljoner bilder. Ettusenmiljoner meloner med jordubbar och grädde. Vill se hav, berg och städer. Vill springa på en sandstrand och bada bland koraller och fiskar. Vill vara omringad av palmer, vandra i en djungel, sedan hitta liten by där ingen kan engelska. Vill vara i en storstad och känna mig minst i hela världen. Vill svettas på ett trångt tåg med en tung väska på ryggen, utan att veta exakt var tåget kommer ta vägen, vad som kommer hända härnäst eller var allt kommer sluta. Bara veta att jag lever.

 

Men å andra sidan vill jag bara vara hemma. Bara gå ut i skogen här bredvid och plocka blåbär i duggregnet. Bara vara. 

 

 

Jag har ätit något gott.

 

 

Från och med nu ska jag bara köpa ecologisk och fairtrade-märkt mörk choklad. För detta var något av det bästa jag har ätit på länge. 

 

Bara det att den lät klick när jag bröt den.

 

Sitter i en svart soffa och lyssnar på regnet som kommer och går. Går upp halv sju på morgnarna och äter och jobbar och drömmer och tänker och äter igen och jobbar till halv tre. Kommer hem och faller ner i en svart soffa och kollar på något gammalt Top Model och masserar mina ömma fötter. Känner mig likgiltig där jag ligger och flyter uppe på ytan och undviker att sticka ner fötterna i det kalla vattnet nere på bottnen. Firar min undulat som fyllt 10. Lagar massa vegansk mat och känner mig inspirerad. Är en oviktig person här i min svarta soffa.

Tillvaron just nu är ganska okej och så. Har varit ensam hemma sen i fredags då mamma och pappa spenderat sina liv i en husvagn i varberg. Gillar det. Behöver vara för mig själv ibland. 

 

Min iPhone har blivit förstöd. Är superduperledsen. 

 

Jag var ute på en promenad och plötsligt kom den värsta regnskur jag varit med om i hela mitt liv. Nej det var inte regn, det var en hård dusch. Mobilen befann sig på det olämpliga stället i min jackficka och trots att det var en regnjacka, kom det in vatten som trängde sig in i telefonen. Den fungerar med kameran fotar konstigt och hela telefonen blir överhettad så fort den används så batteriet tar slut direkt. Han på Telia sa att vattnet hade förstört ledningarna inuti och de enda som går att göra är att lämna in den på lagning. För 2000 kr. Suck.  

 

 

För första gången på hela sommaren känns det som att det är sommar. Sommar på riktigt liksom. Markus Krunegård sjöng på stora torget igår i en dödligt snygg jacka. Det var torsdagskväll och jag hade bara ben och jeansjacka (och jag frös inte ens när jag gick hem mitt i natten, bara det liksom). Jag har frusit en hel vinter, en hel vår som har känts mer som höst och ett juni som varit så regnigt att Springsteen skulle drunknat om han hade varit här med sitt underbett.

 

Men nu är det sommar på riktigt och även om den skulle regnar bort igen, även om det blir aktuellt med svarta jeans igen och även solen aldrig mer vill titta fram, så har det i alla fall varit sommar åtminstone en gång. Och när vi satt där, jag och Patricia, i statsparken efter Krunegård hade sjungit Askan är den bästa jorden, på min jeansjacka som filt och bara pratade med om allt och ingenting kändes det som den skulle vara för evigt. 

 

 

 

Patricia fotade mig till en skoluppgift. Så jag snodde hennes minneskort och redigerade några bilder. Mwohaha.

Under min frånvaro här på bloggen har jag...

...lyssnat på massa sånt här.

...gjort veganska chokladbollar av torkade bär och nötter (nyttiga(!))

...åskådat regn och sol och snö och vind.

...tränat och insett att mina nya skor var för stora (arg)

...tagit random egobilder med photobooth.

...helt plötsligt blivit jätteinspirerad till att laga vegansk mat.

...gjort egen müsli för första gången.

...insett hur otroligt gott det är med avokado.

...bakat sckones.

+ träffat släkten, grillat med vänner, varit förkyld och ätit alldeles för mycket godis.

Ps. Tro det eller ej, men jag har nu lyckats förstå mig på alla fem kapitel i kemin som vi har prov i på torsdag. Det som legst i mitt bakhuvud hela lovet och utgjort en tyngd på mina axlar, är nu helt plötsligt inte mindre skrämmande än mina söta chokladbollar. Så himla skönt.

Efter att ha strosat runt på Londons gator är jag nu hemma igen med ett par värkande fötter, 574 foton, massor av nya kläder, creepers (!) och oräkneligt antal nya minnen. Bilder kommer upp här så småningom.

Räknar tiden och drömmer om att drömma. Lyssnar på Ebba Grön och minns gamla bilder. Tysklektionen börjar om 40 minuter och ute är det kallt, men inte lika kallt som i mitt hjärta och jag saknar något men vet inte vad jag vill ha för jag vet inte vad som fattas. Ångest över ogjorda läxor vilar i mitt medvetande och skulden svävar som en stjärna mitt i vårt vardagsrum (lalalla). Tiden biter mig i armen och påminner mig om att jag är vaken fast jag hellre vill sova.

Nu ska jag sluta skriva så abstrakt att ingen fattar vad jag snackar om.
Just nu, helt konkret, är det såhär: Jag har sovmorgon. Jag hatar tyska (men jag är äntligen färdig med förra veckans läxa *stolt*). Jag ska till LONDON nästa vecka (!!!). Jag älskar min nya frisyr, men saknar dessa bilder. Igår morse insåg jag att jag skulle redovisa om "Kemi i atmosfären" efter lunch. Förberedd? Nej. Gjorde en powerpoint under panik på fysiklektionen och engelsklektion. Den blev till slut  jäkligt bra om jag får säga det själv, men senare visade det sig att min grupp inte skulle hinna redovisa. Det kommer i stället ska denna eftermiddag och jag ser verkligen fram emot att ha det överstökat.

Titta ut, titta ut en minut