barfotajuni

Nu är det ett nytt år och kanske att det är tid för mig att börja skriva lite här igen. Jag har velat göra detta länge. Skriva något här på bloggen alltså. Har massa ord och meningar som bubblar inom mig, men jag får dem inte ur mig. Hittar inte takten, rytmen eller formen. Hittar inte en väg in i denna kyliga bloggosfär igen, hittar inte mig själv i detta gigantiska internetlandskap. Vem är jag här? Vem är det som står bakom denna blogg?

Det är så mycket lättare att skriva i min dagbok. Där skriver jag varje dag och orden, meningarna, känslorna och intellektet bara samarbetar och för i mig i det magiska tillståndet av total skärpa. Så känns det när jag skrivet i min dagbok. Jag älskar min dagbok. Men jag skulle så gärna vilja skapa samma magi här på bloggen och göra ett litet avtryck i denna kyliga och gigantiska cybervärld. Varför är det så svårt att få ur sig något här?

Ibland känns det som att jag uppstår i möten med andra. Som att jag blir den personen som den andra förväntar sig att jag ska vara. Så vem blir jag då om jag inte vet vem den andra personen är eller vilka förväntningar den har på mig? Vem är jag när jag möter vilt främmande människor som lyckats hitta in till min lilla blogg? När jag skriver i min dagbok skriver jag bara till mig själv, vilket gör att jag inte behöver fundera på vem jag är. För jag vet ju vad jag har för förväntningar på mig själv.

Eller? Det är inte så himla enkelt det heller. Att veta vem man är alltså (eller "en", om det låter bättre i en feminists öra). I synnerhet inte när man (jag är kluven till det här med "en", men tänkte ha ett eget inlägg om det någon gång) är ensam. Hur kan man ens veta att man existerar när man är ensam? Tänk om man börjar existera endast när den andres blick träffar en? Tänk om man endast finns i den andres huvud?

Jag tänker, alltså finns jag. Jag tänker, alltså finns jag. Jag tänker, alltså finns jag.....

Vet inte om jag tycker Descartes bevis är som himla bra ändå. Han utgår från att allt ter sig enligt orsak-verkan-principen, vilket allt som vi människor kan uppfatta även gör. Men behöver det verkligen vara så? Tänk om det finns något som vi människor inte kan erfara med hjälp av våra sinnen? En annan dimension där tankar kan existera utan att det finns någon som tänker dem.

Hur kom jag in på det här? Jag har en förmåga att sväva iväg, bort från ämnet. Hade dock ingen plan med det här inlägget från början. Men det var skönt att skriva av sig. Jag har verkligen saknat dig min lilla blogg. Och det här med att inte ha en aning om vem man är eller förväntas vara är egentligen ganska kul. Hej hej alla främmande människor som eventuellt läser detta. Inte för att jag tror att så många gör det eller ens vet att min blogg finns, men ändå.

Puss och kram och hejdå för tillfället. Jag lovar att komma tillbaka hit snart. 

Och glöm inte att krossa patriarkatet!

Och jag sa: Hör du vad tyst det blev?

Och du sa: Ja ... Fast så mycket ljud brukade han ju inte ge ifrån sig så man borde märka någon skillnad redan.

Och jag tänkte: Det är så mycket du inte förstår. Jag menade inte den tystnaden. Jag menade tystnaden som kommer inifrån. Tystnaden som sköljer huset med sin tomhet. Tystnaden i det klingande ekot från porslinen. Tystnaden i fönsterrutans vibrerande med vinden. Tystnaden i regnets smattrande mot taket. Tystnaden efter stormen blåst förbi. Tystnaden i underkanten av varje ord. Jag menade inte tystnaden som örat kan definiera, utan tystnaden som känns. Som känns kall längs ryggraden. 

Det är så mycket som är så ologiskt. Så konstigt. Så mycket som lämnar stora frågetecken i huvudet. Alla dessa frågetecken. De äter på mig. Smutsar ner. Rör till allt. Lämnar mig ensam bland omöjliga paradoxer. Vilsen i en skog fylld av återvändsgränder. 

    Jag förstår inte. 

    Åh. 

    Musik, till exempel. Vad är det? Varför passar vissa toner ihop och andra inte? Finns musik oberoende av människan? Var kommer i så fall alla regler från? Musik är fyllt av regler, fyllt av logik och ordning. Allt denna ordning skapar oordning i mitt huvud. För hur kan den bara finnas? Vem uppfann musikens regler? 

    Ännu mer konstigt blir det när man blandar in poesi i musiken, då det leder till två nya frågeställningar. För det första, varför blandar man musik med just poesi? Varför är ingen som sjunger tidningsartiklar eller romaner? Jo det är klart att man skulle tänka sig att det inte skulle fungera, i alla fall inte bli så lyckat då prosa inte skulle gå ihop med musikens versmått, rytm och just all logik. Det är bara det att detta leder till nästa frågeställning: vad är poesi? Vad är det med poesin som gör att den fungerar så bra ihop med musik? Detta är ännu svårare att besvara än frågan om vad musik är eftersom poesi saknar musikens logik och regler. Är inte poängen med poesin att den är fri från regler? Hur kan man då sjunga poesi om den saknar just reglerna, som bygger musiken?

    Om poesi är fritt från regler, logik och ordning, betyder det då att poesin egentligen inte finns? Kanske är det så att poesi bara är. Poesi kan omöjligt existera oberoende av människan, men hur kan man uppfinna något som egentligen inte finns? 

    Lite lättare blir det om jag lyssnar på klassik musik och struntar i poesin. Det är bara det att jag gillar poesi. Varför? Varför gillar jag poesi? Det är också en högst irriterande fråga som gnager på mig och blockerar själva njutningen i själva poesin. 

    Hur läser man poesi? Borde jag låta intellektet eller känslorna styra? Borde jag fokusera på att se genom metaforerna och hitta det underliggande budskapet? Eller borde jag sluta tänka och bara fokusera på att känna alla känslor som poesin väcker? Kanske är lösningen ett mellanting, låta intellektet och känslorna smälta ihop så all logik hamnar mitt i det känslosamma. Men hur gör man det? 

    Krävs det att man bortser från alla frågetecken för att kunna uppskatta något över huvud taget? 

    Att man låter allting som är bara få vara. 

    Om de ändå vore så enkelt. 

Vill du hoppa in i en orkanvind med mig? En storm med röda ögon och tovigt hår. Vill du åka rutschkana på virvelvindens spiralformade utsida med mig? Den som åker ner ner ner. Ner till djupet av ingenting. Vill du blåsa bort med mig? Blåsas ut, blåsas till himlen, som en ljuslåga i en diffus tidsmedvetenhet. Vill du skriva utan ord med mig? Gå bortom bokstäver och grammatik i ett land utan vassa kanter? Vill du dansa barfota på barrskogens stigar med mig? Trampa på vassa barr till fötterna är blodiga på undersidan.

Vill du skrika ljudlösa skrik med mig? Jag lovar att ingen hör om du borrar ansikte i kudden. Vill du gråta högljudda tårar med mig? Gråta upp till orkaner, virvelvindar och stormar och snurra upp tillvaron på en tråd så spänd att ingen meteorolog kan förutse väderskiftningarna. Vill hjälpa mig att lugna stormen sedan? Klappa den medhårs på ryggen tills den är en urkramad disktrasa, skrumpen och alldeles matt.

Jag undrar hur många droppar man kan krama ur en disktrasa. Jag undrar hur många tårar som får plats i en tårkanal. Jag undrar hur mycket man kan gråta innan tårarna är slut. 

 En lögn är en oriktig utsaga som uttalas såsom varande sann, med avsikt att få dem som tar del av utsagan att anta dess riktighet trots att den som uttalar den vet att den är osann. En lögnare är en person som tidigare ljugit eller tenderar att ljuga ofta, även när det inte är nödvändigt.

Wikipedia. 

Jag vet inte om jag är en person som mår dåligt, men som låtsas må bra eller om jag är en person som mår bra, men som låtsas må dåligt. I vilket fall är jag en person som ljuger. Jag är en en lögnare eftersom jag ljuger för mig själv.

Den kollektiva tröttheten har lagt sig som ett täcke över januarimörkret. Den har brett ut sig på ögonlocken, på axlarna och på TV:n. Den tränger sig igenom dimman och fastnar inte i spindelnäten. Den svävar i vardagsrummet på kvällen och tynger ner alla ögonlock på dagen. Den susar i öronen som havet gör i snäckorna. Men det är inte havet vi hör utan den diffusa melankolin i allt som är mittemellan. Allt som är lagom och varken eller. 

Men vi skyller på vädret. Säger att tröttheten beror på mörkret, att vi har D-vitaminbrist och förkylning. Vi ger vädret skulden för det vi inte orkar förklara. Vi säger att den sena ankomsten beror på bussen som inte kom fram på grund av snön. Vi får vår frånvaron struken från registret, för ingen kan väll hjälpa att bussen inte kom? Nej ingen kan påverka vädret. Så vi skyller på vädret. Oförmågan till koncentration är den regniga fönsterrutans fel. Smattret och den suddiga utsikten minskar skärpan så alla de raka konturerna blir till vågår. Vi skyller på vädret för att vi inte kan se vad som står på den vita tavlan eller lösa morgontidningens sudoku. 

Vi besvarar frågor med vädret också. För vädret är alltid ett säkert kort att använda för att slippa undan jobbiga djup och dalar i vardagens ytlighet. Hur har ditt jullov varit? Regnigt, snöigt, slaskigt och kallt på samma gång. För vädret beskriver också den motstridiga dubbelheten inombords på pricken. Men det är ingen som behöver veta det, nej nej. Vädret är en lina där smärtan kan hängas upp och vingla lätt i lugn och ro. Vi låter allt som gör ont balansera fram på det alltid godkända samtalsämnet.

Men vi går ju mot ljusa tider nu, säger de. Om vi bara tänker positivt och fokuserar på ljuset istället för mörkret så känns det inte lika tungt. Trots att vi varje dag missar den lilla ljusstrimma som orkar tränga sig genom molnen medan vi andas den torra klassrumsluften, kan vi i all fall föreställa oss ljuset som sköljer gatorna där ute på andra sidan av den fördragna gardinen. Vi måste kämpa emot tyngdkraften som drar ögonlocken nedåt. Kämpa emot bruset i öronen och låtas att det är havet vi hör. Snart kan vi bada i havet igen. Snart är mörkret och smärtan borta.

Men innerst inne vet vi. Vi vet att mörkret kommer tillbaka nästa år igen. Där innerst inne någonstans skiner vetenskapen som en liten ljuslåga av ångest. Där inne kommer mörkret fortsätta skina med sin närvaro. För hur mycket vi än skruvar upp ljuset går det inte att förinta mörkret. Men vi ju kan alltid skylla på vädret.

Idag:
Att skruva ner oväsendet från omvärlden genom att skruva upp Guns n Roses i hörlurarna.
Att läsa Franz Kafka och känna mig som en enorm skalbagge.
Att hata tyska mer än någonsin.
Att älska knästrumpor mer än någonsin (att dra upp över låren som ett försök att lindra den genomträngande kylan på vägen till och från skolan).
Att ha en stark känsla av att ögonen kommer tappa fästet i ögongloberna och trilla ut vilken sekund som helst (huvudvärk).
Att känna en underliggande ton av total vilsenhet på grund av det nya schema (liksom det allmänna tillståndet i livet)
(Att överanvända parenteser)

"One morning, as Gregor Samsa was waking up from anxious dreams, he discovered that in his bed he had been changed into a monstrous verminous bug."  Franz Kafka

Januari

Tankarna är ju värst. Och tröttheten. De finns alltid och går inte att ta bort. De biter. Gnager. Äter. Dröjer sig kvar. Tankarna slåss och människor slåss med tröttheten. En ständig boxningsmatch. Samtidigt är de det enda som finns kvar när allt annat är borta. Precis innan man somnar. 

    Vad tänker man på när tankarna är slut? Vad känner man när känslorna är bedövade? Vad gråter man för när det inte finns något att vara ledsen över? 

    När allt är ganska bra. När det blåser och stormar inuti, men känslorna har trots orkanen lyckats hittat ett ställe där det är lä. Ett vakuum som bara gör ont. Men inget är varken bra eller dåligt. Bara måttligt. Ihåligt. Tomt tomt tomt. 

Februari

När allt det som byggts upp utanpå och bildat en bokpärm med färgglad utsida, plötsligt inte längre fungerar som det brukar, då återstår bara en liten naken prick av den man är. Vem är det? 

Mars 

Det var bara en paus. En liten paus som tog slut. 

    När känslor är som det svenska sommarvädret. Helt oförutsägbart. Ibland grått och dystert, men med några solglimtar då och då. Ibland varmt och soligt, men med lite duggregn då och då. En fasad med ett dukat bord utomhus i trädgården på midsommar, trots att meteorologen på svt sa att det skulle bli regn. Ignoransen mot den dåliga väderleksrapporten straffar sig när den gråa himlen plötsligt brister. Fort fort in med jordgubbarna, grädden, den svenska flaggan, sillen, potatisen och allt porslin. Regnet är ett faktum och går inte att ignorera.

April 

Ensamhet är det bästa att ha och det svåraste att känna.

    Vill bara att någon ska sätta på ett plåster. Som när man var barn. Kanske med någon disneyfigur på. Kanske färgglatt och glittrigt. 

Maj 

Först: Tar till något drastiskt. Skönt. Nu går det bra igen. Nu fungerar allt. En färgglad bokpärm. 

Sedan: Var är jag på väg? OJDÅ. Det var oväntat. Nej egentligen ganska väntat. Med ändå en högljudd duns när det stod svart på vitt. Som att man måste se det innan det går att tro på. Sedan då? Blev jag glad eller ledsen? Var är jag på väg?

Juni

ÄNTLIGEN kunna slappna av på riktigt. 

Juli

Ungefär: Att simma runt uppe på ytan och undvika att sticka ner fötterna i det kalla vattnet nere vid botten. (Och trivas med det)

Augusti 

Ungefär: Att simma ända ner till botten och stanna där. (Och trivas där)

September 

Måla, promenera långa sträckor i skogen, upptäcka ny (väldigt gammal) musik, kunna andas, inte kunna plugga, kunna känna, inte kunna höra. 

    Oj jag har en visst form (?!) 

    Prata, prata, prata. (tack för alla samtal)

Oktober 

Men hur är det egentligen?

(Det är såhär att jag bara vill spy. Vända magen ut och in så revbenen hamnar på utsidan. Skrynkla ihop tarmarna till en boll och kasta den till alla lejonen på savannen. Överlämna lårbenen till vildhundarna i skogen, de med vassa tänder och stora öron. Kräkas upp varenda liten atom som byggt mina celler och format mig till den jag är. Vill försvinna in i pupillens svarta hål och gömma mig i intet till världens hunger har utplånats.)

Det är precis som vanligt. 

Okej. 

Hur är det själv?

Bara bra. 

Okej.

November 

– Hur kommer det sig att en del människor verkar vara så nöjda med allting? Måste man det? Vara nöjd? 

– Nej. Om människan hade varit nöjd hade vi fortfarande levt i grottor, ätit köttet rått och aldrig insett att det är ganska smidigt att använda redskap. Eftersom vi aldrig hade känt oss missnöjda, hade vi aldrig heller känt oss riktigt nöjda (det behövs skuggor i bilden för att det ska kunna finnas ljusa punkter). Vi hade varken varit olyckliga eller lyckliga. Bara ständigt vandrat runt i en tjock gröt av likgiltighet.  

– Så du menar att man blir lycklig när man inte är nöjd? Är inte det lite motsägelsefullt eftersom det förutsätter att man just inte är lycklig när man inte är nöjd? Och om man inte borde vara nöjd, hur blir man då lycklig? 

– Nej det kan man inte. För lycka existerar inte. Det är det som är grejen. Två miljoner år av utveckling har gett oss ätstörningar, bröstförstoringar, rakade armhålor, Facebookprofiler som en förskönad bild av verkligheten och ångest över en liten bokstavskombination från A till F som kommer prägla en genom hela livet. Så kanske skulle det vara bättre att vara en grottmänniska. 

December 

Du får skylla dig själv. Vi bryr oss inte. 

    Nä, vem orkar egentligen bry sig om någonting när ingenting någonsin leder någonstans? När allting saknar ett slutgiltigt syfte? När tiden ändå rör sig i en rät linje mot oordning och förstörelse? 

    Men jag tänker bli författare, så det spelar ingen roll. 

(PS. 2012 har varit ett bra år. I alla fall ett viktigt och speciellt år.) 

Hon är vass som en istapp
Farligt spetsig
Ett mordvapen
Hon kan döda vem som helst om hon trillar ner i huvudet
Åtminstone lämna ett djupt jack i skallen
Samtidigt är hon så skör och ömtålig
Vem som helst kan bryta av henne på mitten eller krossa henne i tusen bitar mot marken
Istappar smälter under solen
Blir till en pöl på marken i värmen
Istappar lever bara på vintern

Min blogg just nu: 

Ett skumt inlägg lite då och då, men för det mesta ett ganska stort tomrum. Ibland några bilder utan förklaring. Ibland en abstrakt text utan relaterade bilder. Jag förstår att folk har tröttnat på att kika in här. Konstigt nog är ändå det några få trogna besökare om dagen. Hej hej på er. 

Problemet är inte att jag inte har någon inspiration, utan att jag är osäker på vad som borde publiceras här. 

Jag vill inte vara för personlig och jag finner ingen mening i att skriva om min vardag. Detta resulterar i något slags mellanting. En text om något vardagligt där jag väver in alla känslor som finns utan att det är så tydligt vad det egentligen handlar om. 

Kanske ska jag fortsätta så. Kanske skriva ännu mer konstigt. Utan bilder, utan förklaring. Lite då och då när jag känner för det. Kanske flera gånger om dagen ibland. Kanske inget på en hel månad ibland. Kanske med dålig grammatik och felstavade ord ibland. Det spelar ingen roll. 

Eller så gör jag inte det. Kanske lägger jag ner hela bloggen och fortsätter skriva på mina hemliga ställen som finns lite överallt. 

Fortsätter fylla mina dagböcker med handskrivna meningar, tankar och känslor. Fortsätter göra små mobilanteckningar som sätter ord på olika situationer. Fortsätter skriva konstiga dikter långt bak i mina kollegieblock på lektionerna. Fortsätter fly till mitt hemliga dokument på datorn på håltimmarna och låtsas att jag är inne på Facebook som alla andra. 

Vet inte.